... & Ett Gripande Goodbye
Många av oss minns egentligen begränsat utav vår uppväxt. Ja. Att minnas enskilda platser eller ha diffusa minnen är inte ovanligt, men att kunna återberätta en händelse på flera sidor utan att ljuga eller hitta på är svårt. Även för Magnus Härenstam. Därför valde han att använda en slags dagbok hans far förde över hans tidiga år. Ett personligt och smart trick, men resultatet blev mestadels grått för mig. Fick nästan ingen känsla av Magnus Härenstam överhuvudtaget i denna start. Intresset var ljummet. Ljummet tills Magnus Härenstam nådde senare tonåren i boken och började få ner sina riktiga minnen.
Boken är indelad i många korta kapitel. Utan att ljuga ligger flesta av bokens kapitel på en-tre sidor.. Ibland upp till fem-sex. Väldigt korta kapitel helt enkelt. Varje kapitel berör en person, en fest, ett jobb, en film eller dylikt. I princip är detta välkommet för mig. Jag lägger mig sällan för att läsa igenom trehundra sidor i ett svep utan gillar att kunna avbryta när jag tappar intresse för stunden.
I sig är dessa korta kapitel positiva och negativa. Det är mer eller mindre inget återkommande svammel i boken utan det som skrivs - Skrivs en gång. That's it. Sedan innebär detta även variatation. Det är positivt då en del kapitel kanske inte intresserar och snabbt är ett minne blott. Andra gånger vill man som läsare bita tag i ett ämne längre. Jag blev överraskad hur lite både Magnus & Brasse samt Jeopardy nämns även om boken visar på hur mycket Magnus Härenstam hann uppleva kan mycket kännas irrelevant för den vanlige läsaren.
Alla dessa kapitel lämnade olika nivåer av intresse. Boken är ingen konstant nagelbitare och därför är det inget tal om ett toppbetyg. Däremot är den lättläst med enstaka udda ord som kan lära en något, bitvis riktigt bra och som det står på boken: Magnus var ärlig. Det här är inte bara något konstant hyllade av allt och alla utan man får ta del av hans genuina tankar.
Spontant skulle jag skriva att en fjärdel av boken inte är av vidare intresse alls, en fjärdedel är lagomt intressant och halva är genuint läsvärd. Mot slutet av boken tas döden av Lars Erik "Brasse" Brännström upp. Därifrån och framåt blir det ett gripande goodbye. Ett antal sidor som trots sina tunga ämnen bara kommer glida förbi snabbare än något annat i boken.
Betyg? 3,5 / 5