satsar allt på rött

Otacksamma jävlar!

Det finns människor som av en anledning eller en annan lämnar sitt barn. Barn som i sin tur kan bli väl omhändertagna av en annan familj. Får dessa barn det bra. Bättre än vad de någonsin skulle fått det hos sina biologiska föräldrar borde barnen med stor sanolikhet uppskatta adoptivföräldrarna? Right? RIGHT?

Varför är det ändå på det viset att många adopterade barn i vuxen ålder börjar referera till sina biologiska föräldrar som sina riktiga föräldrar? Jag lånar argumenten med "samma blod", "gener" osv. men jag vill inte betala för det. I slutet av dagen är det adoptivföräldrarna som ställt upp för dig. Älskat dig. Matat dig. Badat dig. Hjälpt dig med läxor. Givit dig mycket av din moral. Givit dig ett värdigt liv. Ett liv värt att leva.

Här eller rättare sagt på The Rock And Roll Hall of Fame var det en som gjorde rätt. Run-D.M.C. blev år 2009 invalda i nämnd institution och Darryl Matthews McDaniels (även kallad D.M.C.) höll, nog, det längsta tacktalet i bandet. Vad sa han? Genom åren har det handlat om allt möjligt för olika artister. Vissa säger bara tack, andra drar upp sin musikaliska influenser, vissa säger bara något fjantigt, för en del är det bara en ego-boost, några har "värsta" talet och många vill tacka alla möjliga. Men... vad sa D.M.C. ?  

Mr. D.M.C. nämner lite allt möjligt men fokuserar sitt tal till att tacka sina föräldrar. Sina adoptivföräldrar och kallar dom för sina, just det, riktiga föräldrar.

Run-D.M.C. - What does it mean? Don't matter coz D.M.C. got higher in my book!

// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen

När jag bläddrade igenom ICAs högar av 3 för 99 kronors DVDs och slutligen valde "Watchmen" var jag mer än beredd på att jag snart skulle betala för en riktig b-rulle.

Men chansade..



Och vann.

Watchmen är ingen b-rulle någonstans.

Många sekvenser i denna film är bra berättade, bra utförda och snygga. Bonusmaterialet visade även hur de faktist tänkt igenom många scener trots att allt är baserat på en tecknad serie. Där gjorde de helt rätt. Många "superhjälte-filmer" blir för barnvänliga eller "over-the-top" och då försvinner mycket utav filmen för mig.

Jag är inte helt kompis med huvudhandlingen. Den blev lite för mycket "sci-fi-nörderi" för min smak, men även här visar bonusmaterialet tanken bakom mycket och tanken var inte helt fel. Däremot har filmen flera sidohandlingar som är riktigt bra och hade filmen baserats på sidohandlingarna (och huvudhandlingen i princip sågats bort) hade jag höjt denna film till skyarna.

OK. Jag ljög förut, det finns några scener i filmen som är b. Vilket är synd för många fler scener är som redan skrivet, riktigt bra. Varför inte hålla hög kvalitet rakt igenom när de ändå visat att de kan hålla den framme ofta?

Vill du se en superhjälte-film är denna att föredra framför många andra. Jag har aldrig hört talas om den tecknade serien förut och om du inte heller gjort det måste jag lägga till en varning: Den här filmen försöker inte vara "något" realistisk som exempelvis de senaste filmerna om Batman eller Spiderman utan en del scener är riktig sci-fi/13-årings nörderi.

- En bra film med defekter. Klart sevärd!

// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen

Guns of Navarone är en klassiker. En klassiker värd att kallas klassiker. Idag slängs ordet "klassiker" eller "classic" runt likt jag vet inte vad.. Det finns många filmer kallade klassiker idag av en anledning eller en annan. Jag är skeptisk till många av dessa.. Vissa är kända för att använda en viss filmteknik som använts kontinuerligt sedan dess. Visst ska filmen ha "respekt" för att varit först, men blir det automatiskt en bra film? Nja... Mja. Guns of Navarone är däremot en film som har 51 år på nacken och håller än idag.

Många, många, måååånga filmer finns om andra världskriget och det görs nya hela tiden. Det finns om olika länder, från olika perspektiv, om vart och varannat slag. Det finns realistiska filmer och orealistiska. De realistiska är bra ur synpunkten att det kan lära folk hur det "verkligen var", men personligen tycker jag underhållningsvärdet i flera av de realistiska är marginalt. Vi vet hur kriget slutade och trots bra miljöer och skådespel är det helt enkelt inte underhållande att titta på... åtminstone för mig. Guns of Navarone är baserad på en bäst säljande bok och här är underhållningsvärdet stort, le grande!

Trots att filmen är lång finns det inte mycket dötid. Det är action, varma konversationer, ändringar i handlingen som gör det svårt att lista ut nästa steg och karaktärerna står ut (det är inte bara massa folk så man konstant undrar "vem är det? när någon hamnar i en scen).

Filmen kom 1961 och förvånatsvärt lite ser riktigt gammalt ut och det som ser gammalt ut förstör inget i filmen (vilke en del gamla effekter har en tendens att göra). Överlag har den åldrats väl dessutom borde underhålla både filmnördar och vanligt dödligt folk.

Det skulle inte förvåna mig om denna film är en grundsten till PC-spelet Commmandos som kom många decennier senare. Likheterna är många. Nåväl. Maybe, maybe not.

// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen

Det kan vara på sättet som de säger. Man ångrar det man inte gjorde. Jag tänker nu speciellt på tre små, men eventuellt viktiga ögonblick i mitt liv.

1. I högstadiet var jag lite som jag var. Flera av mina gamla kompisar från dagis (som jag inte direkt haft någon kontakt med sedan dess) började i min skola. Vid denna tidpunkt hade minnena från dagis i princip försvunnit och förutom att "jag kände igen" personerna verkade varken jag eller dom intresserade att återta kontakt. Tills en dag då en började att prata med mig. Jag blev något överaskad, överrumplad och visste inte vad jag skulle säga... Han var mer framåt och trevlig medan jag mumlade bort situationen och jag gick därifrån på något konstigt sätt. Med stegen därifrån hörde jag han säga något negativt om mig typ "jävla fjant".

Jag förstår honom. Jag var en jävla fjant. Att han efter en relativt lång tid in i högstadiet gick fram till mig och började snacka måste krävt cojones. Han har med stor sanolikhet glömt bort detta och under en period några år efter var vi faktist på "prata om vi möts på stan"-termer, men nu ligger det hela på is (har inte träffat honom på år och dagar). Om jag bara gått fram och snackat som folk den där dagen i högstadiet hade vi kanske varit nära vänner idag eller åtminstone haft någon vettig kontakt. What could have been... I'll never know!

2. Under en period studerade jag på Stockholms Universitet. Världens kanske mest opersonliga Universitet. Då allt detta begav sig gick jag Sociologi A i vilken jag gjorde en A-Uppsats (det finns tydligen) med en kille. Vi kom rätt bra överens, det var en skön snubbe. En dag frågade han om jag vill hänga på hans polare på något.. en konsert, tror jag det var. Utan att egentligen ha en anledning att inte gå hittade jag på något standard anledning. Han accepterade det och nämnde det aldrig igen. Däremot fick jag genom internet lite större insyn på hans liv och polare. Verkar för tusan vara bland de skönaste lirarna jag sett.

Tänk om jag sagt "aa, vafan.. när ska vi mötas upp?" när han frågade om "konserten". Jag har en känsla av att det kunde blivit åtminstone en höjdarkväll och inte helt omöjligt en inblick i en helt ny härlig umgängeskrets. Fan.Också.

3. Nummer tre skedde på dagen då kronprinsessan Victoria gifte sig med sin Daniel. Jag jobbade mitt i smeten. Nästan eller på andra sidan vattnet åtminstone. Det var en fin dag och arbetspasset i sig var det inget fel på förutom att benen fick känna på smärta. Jag hade under förmiddagen haft mobilen på ljudlöst. När jag efter timmar tittar på mobilen märker jag SMS, missade samtal och ett intalat meddelande. Jag lyssnade på det intalade meddelandet. Det var från Uppsala-gänget som firade en femtioårsfest i Stockholm (25 x 2) och flera hade sagt in saker som "Vart är du Jorge? När kommer du? Fan, vi älskar dig!".. Det gick inte annat. Annat än att njuta.

Många människor kommer aldrig få uppleva den känslan av äkta kompiskärlek som jag hade när jag lyssnade igenom det meddelandet. Jag var ingen medelpunkt för festen. Inte den som fyllde år, inte någon släkting, pojkvän eller ens barndomsvän, men ändå kände jag mig som det. Jag var ute på jobb. Varför var jag ute på jobb? Jag skulle varit på den festen.

Summa Summarum: Lär dig leva !

// Utan nostagli har vi ingenting - GeorgVanHalen

You search your whole life for that one person.
That person which should be your best friend.
Some claim they found that person in somebody.
Some people never do. Find it.
You want to find one that is like you.
But don't you get it? It's you.
You should be your own best friend.

// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen

Van Halen är snart här med en ny skiva: A Different Kind of Truth.

Låtlistan kommer tydligen se ut på detta vis:

01. Tattoo
02. She's The Woman
03. You and Your Blues
04. China Town
05. Blood and Fire
06. Bullethead
07. As Is
08. Honeybabysweetiedoll
09. The Trouble With Never
10. Outta Space
11. Stay Frosty
12. Big River
13. Beats Workin'



Let's Do This !

// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen

Dags att skriva om Rush känner jag.

Rush är så vitt jag vet kanadas genom tiderna största band, de har släppt nitton (19!!) studioalbum (om man räknar in en coverskiva) och sålt många miljoner album.. Men ändå är det överaskade få som vet vilka dessa är åtminstone i yngre generationer.

Skillnaden från deras personliga vänner i KISS eller band som The Rolling Stones eller Metallica är att allt Rush gör inte hamnar i aftonbladet. På gott och ont. Bandet slipper all onödig media (vilka de är gifta med, vilka resturanter de äter på eller hur många hundar de äger) och blir respekterade för vad de i grunden är; instrumentalister. Det negativa är att de lätt hamnar ur fokus och tillfälligt blir bortglömda förutom av diehard-fansen förstås.

Någon på Allmusic.com har skrivit "... they have always been better at playing than writing" och ja, det stämmer i stor grad. De har skrivit en del lååånga låtar genom åren med blandat resultat. En del är mästerverk och vissa är svårlyssnade samt kräver mycket dedikation för att ens lyssnas igenom. De har även skrivit en drös med rockklassiker och även en del mer poporienterad material, men fortfarande är det inte sångskrivandet i sig (som i t.ex. The Beatles) som är det bästa utan det är enskilda instrumentella delar. Det är nästintill omöjligt att inte vilja bli basist, trummis eller gitarrist när en del saker spelas.

Bandet består (förutom under första tiden och endast första albumet) av Alex Lifeson på gitarr, Geddy Lee som basist, sångare och på keyboard samt Neil Peart på trummor. Samtliga är högt respekterade och hamnar konstant högt upp på rankningar av tidernas bästa på respektives instrument.. Främst Neil Peart som är av en tidernas bästa trummisar.

Det kanske mest respektbla med Neil Peart kan dock vara en annan sak. Under sent nittiotal förlorade han nämligen sin (då) enda dotter i en bilolycka. 10 månader efter gav hans fru sedan 22 år tillbaka upp i cancer (hon brydde sig helt enkelt inte om sin egen hälsa efter dotterns död). Han var under detta läge, antaligen, ekonomiskt oberoende för livet.. men efter några år bestämde han sig för att återvända till musiken. Hur många skulle kunna sätta sig framför miljoner av fans efter allt detta? Speciellt då han ekonominskt sätt inte ens behövde.. Stor respekt för det.

Tankarna gick mot att skriva ner ett antal låtar för rekommendation, men charmen med musik är att leta själv tycker jag och hitta det du bäst gillar.. En dag hoppas jag du söker efter en låt av Rush eller femtio. Det gjorde jag och inte ångrat mig. Inte för en sekund. 

// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen

Schemat på jobbet hade jag mixtrat med och därmed blev årets sista pass kvällen den 30:e December 2011. Efter jobbandet blev det en snabb vända "hem" för att sedan hoppa på bussen minuter efter med packning.. Bussen kom dock inte som den skulle.. Jag ringde in och frågade om den uteblivet, men det var bara något tillfälligt fel. Snart kom en av bussföretagets egna "minibussar" och hämtade mig. Likt en taxi och körde mig till station. Stort plus för det. Däremot var tåget inte bra tajmat... Dags för mat, tänkte jag. Jag gick till det enda öppna i området. Korvmojjen. Beställde hamburgare men ångrade mig i sista sekund och körde på kebabtallriken. Jackpot på det. Såsen var hemmagjord (inget sånt... era snusk!) och riktigt, riktigt god. Efter en stund var det att sätta sig på tåget. Kontakt med farsan gjordes och han insisterade på att hämta mig. Tack för det kan jag skriva. Packningen jag bar var väskor och dricka i mängder (ja, det var ju timmar till nyår snart!). Under några dagar tidigare hade jag känt mig minimalt krasslig och sömnen mellan 30-31 December var inte optimal. Tidigt på nyårsafton begav jag mig mot Systemet åt far. Det gick bra, men där kände jag att kampen var över. Snoret rann i floder, jag var varm som en björn och huvudvärken kom. Då bestämde mig jag mig för ge upp. Nyårsaftonen skulle inte bli att crasha någon hemmafest med presenter och chips utan att sitta hemma. Nyåret spenderades såldeles genom att äta gott (föräldrarna hade besök av vänner) och se på någon DVD. Vid tolvslaget tog jag fram familjens fanfartrumpet och körde på. Flera kvarter måste ha hört. Nyårsafton blev inte lika episkt som dess förhoppningar, men när blir den någonsin det?

Har du orkat läsa igenom det här? God fortsättning på dig om så är fallet!

// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen

Jag ger er DJINGIS KHAN i filmen "Mongol" från år 2007.



(+) Snyggish
Skådespelaren bakom Djingis Khan är inte den vackraste, men miljöerna i filmen vilka tydligen ska vara "samma" som den riktiga Dhingis Khan befann sig på är snygga. Det är snyggt filmat och snygga mål. Det finns även en viss form av återkommande sekvenser som är utöver det vanliga.

(-) Skådespeleriet
Den här filmen kändes väldigt "teatrisk" (vet inte vad annars jag ska kalla det). Jag kunde inte leva mig in i filmen trots en rörande och intressant story. En karaktär var riktigt bra, vissa var "OK", men överlag var de flesta under all kritik.

(+) Storyn
Det finns en anledning att namnet "Djingis Khan" tillhör allmänbildningen. Storyn bakom namnet är intressant. Det händer väldigt mycket och slår många andra "påhittade" filmer i termer av händelser.

(-) Dåligt berättad story
Filmen täcker en stor del av mannens liv och det är synd att sättet att berätta gör att man måste fylla i många bitar själv. Det är kanske tjugo tidsskift i filmen (kanske fler!) och endast ett fåtal förklaras. Som tittare "förstår man vad som hänt", men det är för många luckor som måste fyllas. Alldeles för många.

// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen

Under denna smått dystra kväll befann jag mig åkandes i tunnelbanan. Stressade, utmattade eller uttråkade var ansiktsuttrycken på människorna omkring mig. Alla inne i sina mobiler. Tillsammans med alla andra hörde jag någon höja rösten och säga "Kan jag få allas uppmärksamhet?" vart och varannat huvud vändes mot honom. Han stod tyst en stund och sa efteråt "God jul på er allesammans".

"Jaha.." tänkte jag och säkerligen många fler. Sedan tittade vi ner mot mobilerna igen och såg att klockan just slagit över 00:00. Det var julafton. Snart gick det inte att missa alla léenden. Inte minst på den ropande mannen som just lämnat tåget.

Kanske det vackraste jag varit med om. 

// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen

                     

Under namnet Alice Cooper har det släppts fler studioalbum än med Rolling Stones, vilka är kända för deras långlivade karriär och antal album. Vad skriver man som artist på sitt 26:e album? Finns det något mer att säga?

På albumet Welcome 2 My Nightmare har fokuset sätts på en hyllning till första albumet (utan den originella uppsättningen) nämligen Welcome to My Nightmare (jepp, namnen är snarlika).

                    

Är albumen lika varandra musikaliskt? Näe, nej, det skulle jag inte påstå. Men Alice Cooper gör sina album på ett egendomligt sätt. Lyssnar man igenom Welcome 2 My Nightmare låter det som vilket album som helst. Det är några radiovänliga låtar, några hårdare och några ballader. Men likt flera andra av Alice Coopers album finns det en historia inbyggd i albumet som låt efter låt berättas och därav namnet Welcome 2 My Nightmare.. Berättelsen är mardrömmen. För att förstå detta krävs dock många lyssningar av albumet eller stor förståelse av Alice Cooper som artist. Det är mest ett inlägg för "riktiga fans".

Men.. finns det något för människor inte insatta i Alice Cooper? Det är här albumet lyckas på ett sätt bandets andra album inte har på år och dag. Tack vare producenten Bob Ezrin som bl.a. var med på det tidigare albumet "Welcome to My Nightmare" har detta ett sound som läppar sig till en bredare publik. Hur albumet låter är svårt att beskriva då varje (varje!) låt är den andra olik dvs. det innehåller en variatation som heter duga. Det är något jag personligen verkar gillar. Det är sånt som gjorde band likt Queen och Led Zeppelin mer än bara vanliga "rock band" då det begav sig. Med variatation kommer dock alltid mer åsikter. De som tror att Alice Cooper endast är heavy metal eller glam rock (pga. utseendet på scen och största hiten "Poison") kommer bli besvikna. Folk som däremot är mer öppna för Alice Coopers sätt att låna från vilt olika stilar kommer inte bli besvikna. Här finns moderna effekter, gitarrsolon, korta och vackra pianostycken, flertalet skämt och noder mot bandets tidigare karriär. Det är ett redigt sätt att göra ett album på efter alla dessa år.

Jag är en sådan musiklyssnare som försöker se musik för vad den är och det finns mycket bra att hämta från "Welcome 2 My Nightmare". Det är ett relativt nytt album och därför är det svårt att säga hur det kommer stå sig i framtiden, men tack vare dess bra produktion, variatation och egenheter kommer det förhoppningsvis stå som ett av Alice Coopers bättre album.

// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen

Bob Marley.

Jimi Hendrix.

Elvis Presley.

2-Pac.

Michael Jackson.

Vad hände med.... alla andra?

Vi (och med vi menar jag, jag) har sett stilade t-shirts eller tavlor med musikerna nyligen nämnda. Ofta är de snygga också, men jag tycker det är dags att börja hylla andra. Historien är fylld med intressanta personer.

Här kommer en bild av Donald Roeser även känd som Buck Dharma. Vem har gjort den? Det vet jag inte, men personligen vill gärna se mer bilder, t-shirts och tavlor i dess slag. Den är lite cool.

 

// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen