Tips från min far när kameran ska fram
När jag var liten brukade min far filma familjen vid semestrar, större fester och vid andra större händelser. Under tiden han filmade pratade han ofta och startade med att förklara var han var samt vad som hände. Därefter filmade han ofta oss barn eller andra omkring. Istället för att bara observera brukade han försöka prata med oss och försöka få oss att göra filmandet mer intressant. Då vi var unga och ovana vid kameror blev det sällan lyckat, men samtidigt skapar det ett mer genuint minne.
Jämför detta med personer som reser och tar bilder (bra och dåliga), men sällan på sig själva. Man ser bara en vacker miljö, en stort hus, en fin bil.. Men idag, 2018, kan man söka fram sådana bilder hur enkelt som helst. Sannolikheten att bilden är helt unik är liten. Att däremot integrera sig själv eller andra mer i bilderna eller filmerna gör det roligare för andra att titta på. Hur kul är det att spana in femtiotvå fina bilder på ett hus utan människor, djur eller annat i bilderna. Behövs det femtiotvå bilder för detta?