Jag var en tjuv

 
Det var tidigt nittiotal och dagis som det kallades på tiden då detta begav sig gick mot sitt slut och grundskolan skulle påbörjas. Dagiset och grundskolan låg inom samma kvarter, men en backe skiljde områdena åt. Därför var det ingen större förändring rent fysiskt. Däremot skulle jag vilja påstå att det var en förändring på andra plan.
 
Jag kan inte påstå att jag minns dagis eller första året i skolan väldans bra idag, 20 (+) år efteråt, men jag minns att klimatet i skolan var tuffare än på dagis. Jag träffade aldrig några översittare på dagis. I grundskolan fanns det dock en och annan. Samtidigt kan jag inte påstå att dom gick på mig, men bara att vara i ett sådant klimat gjorde skillnad. Lekreglerna ändrades.
 
På dagis var jag accepterad - Jag hängde med på det som gjordes och var glad. När jag började grundskolan krävdes det mer. MYCKET mer.. Nej då. Nu ska jag inte vara för dramatisk hahah, men på raster kastades det kula. Ofta om värdet på motståndarens kulor eller vad som nu bestämdes innan själva spelet.
 
Hemma hade min bror en samling med kulor sedan yngre år. Dessa låg i fina hemgjorda påsar. Vid något tillfälle måste jag slagit två och två ihop. Jag tog några kulor ifrån min bror och använde dessa i skolan. Han varken använde eller spelade kulorna längre så vitt jag uppfattade allt därför trodde jag att min gärning aldrig skulle uppmärksammas.
 
Intresset för själva spelet var fortfarande noll efter en tid. Jag tror inte jag ansträngde mig för att vinna en endaste gång utan alla kulor jag hade vann andra barn utan problem.
 
Att jag i princip gav bort kulorna måste några skolkamrater luktat sig till för min brors samling hemma blev mindre och mindre för var dag. Jag vet inte hur många kulor jag stal och snabbt spelade bort, men det var många procent av dom fulla påsarna.
 
Vid något tillfälle måste trenden dött ut på skolan och kasta kula gjordes inte längre. Åtminstone inte av mig. Något jag antagligen var glad för. Den glädjen höll sig ett tag tills...
 
Min bror blev hysterisk över vart hans älskade kulor tagit vägen. Jag erkände mitt tidigare brott med ord i stil med "Förlåt. Jag trodde inte du skulle bry dig.." och det glömdes inte på länge hemmavid. Det vill jag lova. Att efter en relativt lång tid gå till skolan och kräva tillbaka enstaka kulor av ett gäng olika skolkamrater fanns inte på kartan. Dom hade egentligen inte gjort något fel - Felet låg på mig. Jag var en tjuv.
 
I efterhand kan jag undra varför jag inte bara frågade efter andra barns sämsta kulor, bytte någon leksak mot ett gäng kulor eller bad mamma/pappa köpa ett gäng kulor bara så jag kunde vara med. Jag hade nog fått det av mina föräldrar. Kanske inte direkt, men tids nog. Grejen var väl bara det att jag inte såg något egenvärde i kulorna som så. Jag ville inte ha kulor. Jag var stal inte min brors kulor för att ha dom för mig själv. Jag spelade inte för att vinna andras kulor. Jag stal kulorna i ett patetiskt försök att passa in i.
 
// Van "The Man" Halen