det är det här som är kärlek



OK. Bilden är stor, men inte lika stor som kärleken.

Kärlek är inte ett ord jag slänger runt ofta, men till vissa saker är det ett måste. Originalet av Chip N' Dale - Rescue Rangers till nintendo 8-bitars är en sådan sak.

Disneys Chip N' Dale eller Piff och Puff som det även heter var en av mina favorit TV-serier som barn. Humor, spänning och vänskap.. Allt i ett. Jag hade även ett klassiskt kassettband med tillhörande "bok" som blev något nedklottrad.

Spelet är ett simpelt barnspel.. Faktist ett av få spel till nintendo 8-bitars som svårighetsmässigt var lämpat åt småbarn. En del av kaka, really. Vilket gjorde att det (med stor sanolikhet) var det första spelet jag någonsin klarade.

Under mina yngre dagar minns jag en sekvens av en tripp till doktorn med mamma. Jag var tvungen att gå på en kontroll av min kropp då jag endast hade en njure. För att jag varit duktig där fick jag hyra ett TV-spel. Jag hyrde Chip N' Dale - Rescue Rangers och har aldrig sett tillbaka.

År senare på nyårsafton lade jag märkte till att familjens närmsta vänner ägde detta spel. Jag lånade hem det. Under varje dag av ett år skulle jag klara detta spel intalade jag mig själv. Någonstans i april, om inte minnet sviker, gav jag upp. Vilket medgav att jag klarade spelet runt 120 gånger. Under årens lopp har det blivit många gånger fler. Vet inte exakt, men över 200 gånger är det allt.

Spelet är kort. Musiken är awesome. Grafiken och spelupplägget är färgglatt samt har en barnslig charm. Funktionen där man kan spela med en kompis har nästan aldrig visats bättre på ett spel oavsett om man samarbetar eller bara fjantar runt med varandra. Musiken till sista banan ger mig fortfarande gåshud. Bra grejer det här helt enkelt!

I snudd på vuxen ålder fick jag ett ryck och köpte spelet av en kille som jobbade vid Stockholm Södra. Inte för att jag spelar särskilt ofta, men spelet ska finnas i mitt hem.

Idag ligger hela nintendo 8-bitars i en låda som är relativt enkel att få fram. Då och då kommer jag ta fram Chip N' Dale - Rescue Rangers. Då undrar du säkert vad det ger mig idag att spela ett spel gjort för 6-åringar som jag klarat hundratals gånger tidigare, eller hur?

Förstår du det inte? Om du skulle kunna ta fram din bästa barndomsvän som till denna dag var sig lik, skulle du inte det? Eller det kanske är ett sätt att inte förlora barnet i mig. Ett barn jag inte vill förlora.

// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen

Kommentarer:

1 Linda aka Javamorsan:

Så känner jag inför Zelda :) Det är barndom och jag håller kvar vid det!

2 Vanadesse.:

Start me up är en fyllelåt enligt mig. Den blir bra när alkoholen rinner till i övrigt är det en av Stones mest överskattade låtar. Precis som Paint it black. Jag gillar inte den alls!



Let it bleed är också en favorit. Som sagt var, det är inte mycket Stones gjort som är dåligt.

3 Robin:

Chip N' Dale - Rescue Rangers håller än idag imo. Det var dessutom ett utav de allra första (riktigt bra) co-op spelen också =)



Gällande Shatterhand. kul att höra att du tar fram det då och då :) själv har jag börjat spela det allra första Batman spelet igen till Nes (på en 32" led tv till och med). Ah, själv vart jag intresserad utav Shatterhand tackvare Nintendo Magasinet på det tidiga 90talet (jag är 27årbtw).



Bandesignen var och är riktigt välgjord faktiskt, och jag har en känsla utav att utvecklings teamet bakom Shatterhand maxade Nes maskinens hårdvara också. För rent grafiskt så hörde spelet till ett utav de bästa nes spelen på den tiden.



Kul att du nämde just Contra och Megaman, det var faktiskt två anledningar till att jag fastnade för Shatterhand haha! men ja Shatterhand är helt klart en unik upplevelse =)

Kommentera här: