en j*kla massa AC/DC

En j*kla massa AC/DC är inte att överdriva. Boken jag läst, AC/DC Maximal Rock & Roll, är fylld till sista sekund med det mesta man kan tänka sig angående AC/DC. Turnedatum, hur de tänkt angående skivomslag, problem inom bandet, när album blivit släppta i olika delar av världen, vilka band de spelat med, vilka band och artister de inspirierats av, vilka band de inte tycker om. Listan går vidare och vidare.

På framsidan står det bl.a. "Det här är en veritabel bibel för den seriösa AC/DC-fantasten och jag kan garantera att du som läsare sträckläser denna bok på nästan 400 sidor." Här är det ett rätt utav tre möjliga. Ja, det är en bibel för seriösa AC/DC-fantaster, men du kommer antagligen inte streckläsa den och den är på ca 500 sidor, inte 400.. illa att göra fel på framsidan, så illa att jag måste fjanta mig lite på bilden.



Varför kommer du förmodligen inte streckläsa denna bok, I say? För att den innehåller alldeles för mycket information. Har du någonsin läst en bok i studiesyfte men den knappt gått att läsa pga. mängden information som slängs i ditt ansikte. Varje mening är något nytt och det är väldigt lite beskrivningar? Denna är en sådan.

Boken är skriven av Murray Engleheart med Arnaud Durieux, vilka är två av världens mest kunniga personer om AC/DC. Den är alltså inte skriven utav bandet eller någon i det utan två fans. Vilket kan vara bra ur vissa skildringar, men det skulle vara mycket mer underhållande att läsa en bok som är skriven utav Angus Young, Brian Johnson eller någon av medlemmarna. Då skulle den bli mycket mer personlig. Nu är det mest att de slänger fram myter, tankar och händelser en efter en.

Av de rockbiografier jag läst har denna varit den mest svårlästa och rekommenderas endast till er som ska göra arbeten om AC/DC eller är riktigt stora fans. Sådana personer som bara hört "Back in Black" eller "Highway to Hell" och vill veta lite roliga historier kommer ta vatten över huvudet. Ni kommer drunkna.

// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen