ensam kan vara stark
Allt ska göras tillsammans, men om man inte har någon då? Oavsett om vi pratar angående "någon" överhuvudtaget eller endast vid ett enstaka tillfälle.. Borde man bara ge upp i livet och glo på Days of our Lives hela dagarna?
Jag tycker verkligen inte det. Vill du göra något? Men..
Du är ledig en udda dag och alla andra jobbar.
Kompisarna har prov, tentor eller skolarbeten.
Din partner har jobbat natt.
Familjen är bortrest.
Är det roligare att sitta hemma själv och glo på Men in Black för fjärde gången än att gå på konsert med ett band som inte kommer återkomma förrän år 2015 (om ens då), gå ut och ta en öl på kvarterskrogen årets finaste kväll eller gå och bada på årets varmaste dag.
Missar du dessa upplevelser för... ja, vadå? Att eventuellt träffa någon bekant som skulle fråga "vem är du med här då?" och inte kan hantera en sådan situation? Att du älskar Men in Black så pass mycket att det är ett bra substitut eller vad är grejen?
Klart det är roligare med en partner, gänget eller bästa vännen.. Men ibland fungerar inte livet så. Din favorit efterrätt med dagens tidning på kvarterskrogen årets finaste kväll måste vara bättre än Men in Black, eller?
Tänk på det här och gör det du vill.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Bruce Take Care Of His Own
Bruce Springsteen - We Take Care Of Our Own
Lätt att missa i dessa dagar utan MTV och mitt älskade ZTV.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Hero
Europes... Hero !
// GeorgVanHalen
musikelitism - no spanx
No No No.. Är vad jag säger till musikelitism. Det är ett tråkigt sätt att vara.
Under mina år på internet har jag upptäckt några olika kategorier av s.k. musikelitism. Först och främst är det klassikern: "Folk som lyssnar på någon genre t.ex. Jazz, Klassiskt eller Blues". En genre gemene ungdom inte matas med i vardagen. En genre som ofta kan kräva högre kunskaper om musik för att greppa. Längre låtar, mindre självklara mönster, mer improvisation är ofta saker som gäller. Absolut inget fel på musiken i sig, men attityderna vilka kan växa fram gentemot annan musik är mest löjlig. Precis som folk blir attraherade av olika typer av människor eller är intresserad av olika ämnen i skolan är även en musiksmak något personligt. Musikelitisterna dumklarar alltså folk som lyssnar på Gangsta Rap, Dupstep, Punk och Tuggummipop för att de själva lärt sig uppskatta musik på "högre nivåer".. Men vänta nu. Inte f*n lyssnar jag på Mozart och Eminem av samma anledning?
Vem gör det?
Att Mozarts musik är mer avancerad än Eminems är det svårt att motstrida, men måste musik vara avancerad för att vara bra? Det tycker inte jag. Alla "hits" som hänger med i generation efter generation trots sin simpelhet gör det av en anledning. Folk gillar dessa. Vad någon som spelar och dedikerar större delen av sitt liv till musik och letar efter sådan med mer komplexa möster eller djupare meningar anser är oväsentligt. Alla har varken lust, tid eller intresset att utforska på det sättet och nöjer sig med dessa hits. En förlust för de senare personerna? Antagligen, men det finns ingen anledning att trycka ner någon pga. olika preferenser.
Moving on.
Den typen av musikelitism jag bara inte kan ta på allvar överhuvudtaget är de som lyssnar på helt okänd musik (för mig och de flesta andra) och samtidigt slänger ur sig ord som "mainstream" och "överskattat" gällande musik som till denna dag är populär, sålt i miljontals upplagor och fortfarande säljer ut stora konserter. Inte tusan tänker jag leta upp obskyra band (som visserligen kan vara väldigt bra) bara för att en ignorant, otrevlig liten besserwisser för en jobbig debatt över internet. Just not gonna happen!
Den roligaste typen..
Är de personer vilka inte är insatta alls i ett band utan kanske hört en till två låtar och bara konstaterar om och om igen att just låten vilket nått deras öron är den bästa. De verkar inte ha någon koll alls på bandet, dess musik eller något omkring det. Ett klassiskt exempel kan vara "The Jimi Hendrix Experience - All Along the Watchtower".. En underbar låt, yes. En fantastisk cover (vilket många av dessa musikelitister inte känner till), givetvis. Men den absolut bästa låten av bandet? Nja.. Kanske, men lyssna på fler för att se om den åsikten håller.
Slutligen kommer mina värsta fiender in i bilden!
De inbitna damerna och herrarna. De som hängt med länge eller effektivt och faktist kan sin musik. Folk som påstår sig avguda eller åtminstone hålla ett band högt, men sedan vara väldigt kritiska över en del saker. För kritiska, enligt mig. Att ett band med tiden (eller i starten) släpper något svagare material är inte konstigt. Ibland är droger inblandade, ibland tvingar skivbolagen fram snabba svängar vilket kan göra att bandet bara slänger in något extra (sämre) för att fylla upp en låtlista, ibland experimenterar de sig fram med sämre resultat. Whatever the case may be.. tycker jag att s.k. "fans" borde ha överseende. Inte att de ska älska och spela sönder dessa "svagare" / "dåliga" låtar bara för att, men inneha tillräckligt mycket respekt för bandet för att inte ge stora mängder negativ publicitet. De är elitister i den bemärkelsen att endast det allra bästa från bandet duger.. Även om mycket annat också är bra.
Internet - Is it a blessing.. or a curse?
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
It's Me
1994 kom den. Alice Coopers album "The Last Temptation".
På skivan fanns och fortfarande finns denna låt.
It's Me
// Utan Alice Cooper har vi ingenting - GeorgVanHalen
Amongst The Waves
Amongst The Waves med Pearl Jam
Härliga grejer !
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
mina tankar om diverse rock band, del 4
Den enda konstanta medlemmen i bandet har varit gitarristen Tony Iommi. Han började i slutet av 60-talet och var tillsammans med Ozzy Osbourne (sång), Bill Ward (trummor) och Geezer Butler (basist) ett av 70-talets mest inflytelserika band. När Ozzy lämnade bandet blev det en "maskin" vilken bytte medlemmar hur som med vår vän Ronnie James Dio i toppen. Tidernas tveklöst viktigaste Heavy Metal band har slängt ur sig väldigt många starka låtar. Dock i samband med alla byten av medlemmar och droganvändandet har det sjunkit med en del svaga låtar också.. Men jag tycker man borde ge allt en chans. Jag kan inte komma på ett mer musikaliskt varierat metal band än Black Sabbath. Tror du "Paranoid, War Pigs och Iron Man" täcker hela deras karriär har du fel.
FEL.
Hela "domedags"-köret som Black Sabbath kom på och vilket följt med i alla år har aldrig imponerat på mig personligen (jag känner ingen dragning mot det), men all den musikaliska kraften bakom ställer jag mig bakom !
The Jimi Hendrix Experience
Likt bilden på endast Jimi Hendrix är det enkelt att många glömmer basisten (Noel Redding) och trummisen (Mitch Mitchell) som är stora källor till att musiken lever vidare. Lyssna på bandets låtar, fokusera inte på gitarren, och du kommer märka hur bra det låter ändå. "Laid-back"-attityden har aldrig riktigt återskapats, tycker jag. "That's OK. I still got my guitar.. look out now!".. Bara den raden säger mer än vad de flesta andra band lyckas med under sina fullständiga karriärer. Jag älskar också hur bandet använder sig av de tomma stunderna mellan noterna (något som verkar helt bortglömt för många senare generationers musiker) och det verkade inte finnas någon tydlig formula (något många band har) utan mycket kändes kreaktivt och originellt.. Även det som var covers eller remakes. Det enda negativa jag kan få för mig denna natt kan vara den då och då återkommande onanismen på gitarren.. När struktur, känsla (?) och annat försvinner.. Det blir mest en gegga av allt och det blir tråkigt att lyssna på oavsett hur många noter som tas. Trots mitt omtyckte för bandet och speciellt Jimi Hendrix kan jag tycka att "glorfieringen" av honom kan bli överdriven från många håll. Det fanns och finns väldigt många duktiga gitarrister och frontmän.. Det viktiga är dock att bandet, under sina korta period, gjorde fler rätt på några år än vad andra gjort på flera decennier.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
väljer du vad du lär dig?
Däremot har jag haft svårt att välja vad jag lär mig. Ett bra exempel är angående tentor (prov på högskole-och universitetsnivå)... Till majoriteten av vanliga tentor ger tidigare tentor och dess svar en stor indikation på vad som komma skall. Jag vet detta. Ååå vad jag vet detta.
Summerar jag de fyra-fem senaste tentorna med svar och lär mig de är jag i 80-90% av fallen garanterad ett godkänt. Trots att jag vet detta väljer min hjärna att ofta notera och minnas, för tentan och mestadels i livet, totalt onödiga saker berörande kursen. Jag kan minnas ett avsnitt ur boken om ett amerikanskt fall i ämnet, men inte det fullständiga svaret till en tentafråga. Skulle du fråga mig vilket jag finner mest intressant skulle det kunna bli både det ena och det andra. Båda är lika intressanta eller ointressanta som varandra, men varför... Varför kan jag ha svårare att lära mig saker jag vet är viktiga medan jag snabbt kan fånga upp saker som har noll relevans?
Annat exempel...
I högstadiet överhörde jag en kvinnlig klasskompis till någon att hon gillade "Sugababes" nya låt. Hon sa därmed inte inte detta specifikt till mig och inte heller har jag haft något intresse för Sugababes. Hur kommer det sig då att jag idag cirka tretton år senare minns att hon sagt detta? Jag är visserligen intresserad av musik, men återigen aldrig i bandet Sugababes. Jag var och är definitivt inte kär i tjejen (sorry hunny :P). Men varför har jag lagt detta på minnet? Varför vet jag inte Kazakstans huvudstad istället? En kunskap som faktist är mer intressant och viktigare att kunna...
Väljer du oftast vad du lägger på minnet när du läser en bok, går på en föreläsning, pratar med vän eller väljer ditt minne det åt dig?
Strange things is happening. I tell you.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
I'll Bite Your Face Off
Alice Cooper har gjort det igen !
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Not Supposed To Sing The Blues
Första singeln.
Nya skivan "Bag of Bones".
Namn: Not Supposed To Sing The Blues.
Se och lyssna för er själva!
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
I love my 7-Eleven
Det här är fint och allt...
.. But I love my 7-Eleven
Uppväxt i den nästan stora staden Stockholm har jag svårt att se mig själv ute på landet.
Frisk luft, fler naturliga åtgångar till ett riktigt fritidsliv och mer "personal space". Trevligt, absolut.
Men, men, men.
Jag vill ta dagen som den kommer och det gör jag bättre i en stad. Jag älskar faktumet att jag från ingenstans kan få för mig att gå en promenad sent på kvällen och på den promenaden svänga in i en 7-Eleven och köpa det jag vill ha. Att bo fyra mil från närmsta butik och behöva planera köp av lite juice är inget för mig. Inget för mig!
Bara så du vet.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
mina tankar om diverse rock band, del 3
Pearl Jam
Det är imponerande att bandet, trots sina 20 (+) år, fortfarande kör "spontana" setlists.. Vilket innebär att bandet inte kör på "samma" låtar för varje spelning utan blandar friskt. Även deras superduper hits kan lämnas utanför vid spelningar.. Något som gör det extra värt för dedikerade fans att gå på flera spelningar per turné. Musikaliskt kan Pearl Jam vara favoritbandet från Grunge-eran.. Om inte annat för att de överlevt alla år och fortfarande släpper bra materal. Bandet är dock inte de enklaste att greppa. Det är inte alltid glasklara melodier, en del låtar är för "straight ahead rock" och en del är bara konstiga. Inget band för rockens nybörjare. Nej, det skulle jag inte kunna påstå. Däremot ett band som kan rocka på rejält och leverera känslosamma ballader utan att hamna i det klassiska "ballad"-facket som sååååå många rockare föraktar. Dock inte jag.
Man all these new bands are just ripping of...
Judas Priest
METAL GODS - Det mest underskattade utav alla de klassiska banden inom metal idag. Förutom Black Sabbath tror jag det inte finns något mer uppblandat (är det ens ett ord?) band. De har inte kört på samma album gång på gång utan ständigt varit redo att utvecklas (förutom under tidigt 80-tal då de hade sin storhetsperiod med några liknande album). Personligen är jag inte stormförtjust i samtliga dessa ändringar, men respekterar ändå att de gjordes. Trots ett par riktigt starka album tycker jag dessutom inte att bandet är något albumband (ett band som ständigt gör låt för låt starka album) .. Men börjar man lyssna hittar man låt efter låt efter låt efter låt som är riktigt fina. Det finns mycket att hitta om man skrapar på ytan. I övrigt har vi en av de skönaste gitarrduos att hitta som slänger ut riff, hårt och känsla ett efter ett. Det tillsammans med, metallens kanske mest utmärkade röst, Rob Halford gör att vi har ett band vars musik borde leva vidare ett bra tag till !
The Light, The Night And...
The Darkness
Ett gäng härliga grabbar. Bara namnet är något skämtsamt då The Darkness kan vara rockens gladaste band.. Någonsin. I en tid då rocken mest var extrem-metal, rap-metal och nu-rock kom The Darkness från ingenstans. Ett band som älskar sitt 70-80-tal och visar det. Ett väldigt melodiöst band som visserligen kan dra till det hårdare stucket, men gör det inte. Ooh, vad skönt. Alla rock band idag, nästan, försöker till max att låta så coola genom att spela snabbt och hårt, men det har blivit tröttsamt. Snabbt och hårt är ett sett att "ge musiken något extra".. Inte göra hela musiken. The Darkness skriver catchiga låtar ibland med mer substans (mer att återgå till). Ibland med mindre. När allt kommer omkring gör det (att kvaliteten kan variera) inte särskilt mycket då jag (är antagligen inte ensam) oftast drar igång The Darkness när jag är på festhumör. Då letar jag inte efter avancerade stycken utan bara musik som gör mig glad.. den effekten ger The Darkness.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Ideal borde..
Ge en bra standard för folk i vår värld att leva efter.. Ändå har vi åkt fel på vägen. Åt helvete fel.
Jag använder mig här av ett par orginiella facebook-spridnings-bilder.
Kanske överdriven. Kanske inte. Vad är det för fel på ett samhälle där en annars normal människa kan se ut på detta vis och fortfarande resonera sig tjock? Ja, anorexi är en sjukdom.. Men inte tusan är det en sjukdom som härstammar från tomma intet. Grunden är alla jäkla "bilder" som planteras i folks huvuden. När ska vi leva i ett mer hälsosamt samhälle utan att folk ska behöva hamna i denna situtation?
Här har klädföretagen lyckas..
Lyckats med att inplantera i tjejers huvuden att skillnaden mellan underkläder och badkläder är gigantisk. Kan någon berätta för mig vad man man ser "mer av" på bilden med "Underwear"? Can you? Visserligen går man ut i badkläder för att visa upp sig och underkläder använder man man i mer privata sfärer, men det är ju snudd på exakt samma klädesplagg förutom materialet. Jag tror dessutom att bikinin visar mer hud.
Skulle inte en tjej kunna strunta i bikinin, bada i sina vanliga underkläder och spara sig några hundralappar??
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
mina tankar om diverse rock band, del 2
Iron Maiden
Majoriteten av bandets fans gillar dess speciella skivomslag och symbolfigur Eddie (som även visar sig som en jätte på scen). Jag gillar bandet trots allt detta. Skivomslag med monster på är inget som lockar mig, alls. Det som lockar mig är bandets sätt att blanda hård- och snabbhet med melodi. För det finns inte många band som är mer melodiösa än Iron Maiden. Många läckra gitarrslingor, riff och solon har de åstadkommit under decennierna. Jag tycker även Iron Maiden håller en viss kvalitet. Visst finns det bättre och svagare låtar, men väldigt få dåliga (alternativt för knepiga). Iron Maiden räknar jag till denna dag som ett av rockens mest jämna band. Både i termer av albumsläpp och live. I de flestas fall är det inte schysst att jämföra en show från 80-talet och en från 00-talet.. Om inte annat för att de åldrats rejält. Iron Maiden går däremot att jämföra på de flesta punkter. Det är få band som levererar likt Iron Maiden. Då och nu.
Run to the.. slaves of audio!
Audioslave
Basisten, gitarristen och trummisen från Rage Against The Machine (RATM) letade samarbetspartner och slutade efter ett tag upp med Soundgardens frontman Chris Cornell. Ryktena gick ett bra tag och från åren 2002 till 2006 släppte de tre studioalbum. Musiken är inte lika "in your face" som RATM eller hård som Soundgarden och trots att de aldrig hittade ända hem till vardagsrummet gjorde de bra musik. Jag håller cirka 1/3 som bland det bästa 00-talet erbjöd i musikväg, 1/3 som stabil radiorock och 1/3 blev mer eller mindre lyckade experiment. Personligen hade jag gärna sett bandet leva vidare, men de slutade av olika anledningar. Audioslave kommer antagligen främst förbli ihågkommet pga. medlemmarnas tidigare band, men du.. gör inte det misstaget. Audioslave var ett bra band på sina egna ben och erbjuder tillräckligt mycket musikaliskt godis för att inte bara bli en lakrisrem i musikhistorien.
Somewhere over the rainbow..
Ritchie Blackmore's Rainbow
Jag brukar referera detta band som Deep Purple Junior. Varför det? Jo, Deep Purples gitarrist Ritchie Blackmore skapade Rainbow för att han var missnöjd med dåtidens Deep Purple. Därefter hoppade han mellan banden konstant för att sedan ge upp de båda. Samtidigt byttes medlemmar ur båda banden. Ibland även med varandra. Största anledningen till att Rainbow till denna dag inte anses som ett sidoprojekt är allas våran älskade Ronnie James Dio som för första gången visade sig för en större publik. Åren ihop Ronnies James Dio blev inte många, men skapade tre klassiska album. Jag hade gärna, trots framgångarna inom andra band vid senare tillfällen, sett bandet fortsätta som de var.. Det finns ingen tvekan i mitt huvud om att de kunde släppt ett antal riktigt starka album. Bandet fortsatte dock med andra medlemmar. Rainbow förblir klassisk hårdrock på ett sätt få andra band är (då de kan vara mjukare, hårdare, snabbare osv.). Bandet blev mer kommersiellt efter Ronnie James Dio och slängde ur sig en hel del fina grejer, men med mindre mindre finess. Visst fanns det bra låtar och riktigt smakfulla instrumentella delar, men som helhet per album saknades lukten av Ronnie James Dio.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
mina tankar om diverse rock band, del 1
Starten får bli bandet...
Kiss (alt. KISS)
Jag gillar Kiss (hihih). Genom alla år har de släppt en drös klassiska rockdängor. Men de är just det.. Dängor. De funkar för fest och säkerligen för singalongs på konserter.. Men ärligt skrivet anser jag inte att Kiss hade speciellt mycket originellt att erbjuda musikaliskt och inte heller mycket utvecklande för genren. När Kiss kom 1974 med sin debut hade massivt med band (Led Zeppelin, Deep Purple, Black Sabbath, Alice Cooper, The Doors, Pink Floyd, The Rolling Stones, The Who för att nämna några få) redan utvecklat rocken till ett stort spelrum. Kiss tog sminket av Alice Cooper, sättet av skriva från The Beatles och gjorde sig själva till rockgudar. Trots att jag kan gå igång på Kiss anser jag att de är det utav alla de största rock banden som erbjudit minst nyskapande material. Ett av tidernas festband? Ja. Det mest intressanta bandet? Nej.
Efter kissat lite går jag vidare till..
Europe
Stämplat av många som ett one-hit-wonder med en av 80-talets mest sönderspelade låt The Final Countdown. Vilket bara det är felaktigt. Bandet har haft andra stora hits och faktist väldigt jämna skivor. Visst finns det en och annan filler att hitta.. Men överlag är det klart godkända fillers. Utöver det har bandet en lång lista av välskriva låtar fyllda med härliga gitarrsolon och melodier. De gjorde även rätt i att förnya sig under 00-talet när de återvände som band. Europe kanske gick för långt under 80-talet och på vissa sätt "förstört" sitt rykte för gott.. Men det är lyssnarnas förlust om de inte vågar se bakom de f.d gigantiska blonda håren och missa ett musikaliskt underskattat band.
Let There Be...
AC/DC
Likt punken verkade inte grabbarna i AC/DC särskilt förtjusta i överproducerad och för experimentell rock. De gick därför tillbaka till början och skapade sitt sound genom det. Ett otroligt svängigt band som lyckats (i mångas ögon/öron) byta frontmän utan att förlora för mycket. Samtidigt är de kända för att "göra samma skiva om och om" även om det kan vara en överdrift att påstå är det inte en stor överdrift. Bandet har varit noga med att inte svika sitt sound och sina fans. Det verkar ha fungerat då de idag är världens kanske största rock band. Jag gillar verkligen AC/DC, men måste säga att i deras sätt att göra skivor har de en alldeles för stor del fillers/svagare versioner av andra låtar för att verkligen bli en av mina absoluta favoriter. Attityden är rock n' roll, live är det inte många som rör AC/DC, gunget tar ingen.. men jag vill gärna ha mer variatation.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
