Bag of Bones
Över dig ser du Europes nya skiva, Bag of Bones, som kommer släppas den 25:e April i år. Pluspoäng för skivomslaget. Kul att band fortfarande anstränger sig även om skivomslag knappast är lika viktigt som det en gång var!
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
A Different Kind of Truth
Van Halens senaste album, A Different Kind of Truth, finns nu på Spotify.
Det du!
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Gåshuds Geni
Vad.
Härligt.
Det.
Kan.
Bli.
Musik är som allra bäst när den framkallar gåshud. Det är min uppfattning. Då är det kroppen som reagerar på musiken, inget annat, och vad är ett säkrare kort för gåshud än en publik som klappar i takt och/eller sjunger med i vers efter vers?
Visst kan musik vara bra med en helt tyst publik. Absolut. Känslan av gemenskap då du står med hundratals, tusentals (!!) och framkommer som en stor enhet är dock ofta bättre. En mänsklig gemenskap som inte kräver "vi mot dom" utan bara "vi" är något politik aldrig uppnåt. Åtminstone inte vad jag vet. Är inte det genialiskt så säg?
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
det värsta med melodifestivalen är..
Det tråkiga är att festivalen drar mycket media. Media som skulle kunna användas till något bättre. Musik kan endast dra en viss del av all media och hur kommer det sig att t.ex. ett nytt album av David Bowie blir någon liten notis i kulturdelen och en kort recension medan melodifestivalen fyller helsida efter helsida?
Idag vann Dead By April. Komigen. Fjortisrock!
Det är inte ens schlager längre. Förut var det åtminstone catchig pop.. nu är det skämt (Sean Banan), fjortisrock (Dead By April).. Vad är det det här? Varför ska en sådan här gala uppta en stor del av media när det finns femtonåringar som aldrig hört en Elton John låt eller att riktigt bra album släpps utan att någon utanför den innersta kretsen av fans får reda på det.
Hmm.
Sänd melodifestivalen, sänd alla delfinaler.. men satsa mer media på musik som ger folk något i längden. Hur många "klassiker" har de senaste tio åren av schlager givit? På riktigt? Jag kan knappt minnas en enda..
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
När lyssnade du på Hampus Nordlander sist?
- En kille som vågar köra sin egna stil vilket innebär att han blandar och provar på nytt utan att göra 180-graders vändningar och gör det naturligt. Uppfriskande med något som skulle fungera på mainstream-radio utan att låta som att man hört det förut.
I like it. Maybe you do to.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Hård rock?
Vad är hårdrock? Är det verkligen hård rock? Jag vettesemlan.
Mycket av det nyare och mer extrema inom genren rock intresserar inte mig. Jag är baksträvare och föredrar vad de tidigare decennierna hade att erbjuda och något återkommande är faktist låtar som inte har något med hårdhet att göra. Nichts.
Låtar från några av tidernas mest respekterade och köpta hårdrocksalbum är alltså inte hårdare än något "svensson" är van vid. All musik, bra musik, ska ge uttryck för känslor. Att rock måste vara hård för att vara bra är ett koncept jag aldrig förstått mig på. Ja, det finns bra rock som är hård.. men all hård rock är inte bra. Det finns hur mycket skit som helst, enligt mig. Till det finns det givetvis lugnare och mer stillsam rock som är riktigt, riktigt bra. Ta "Pink Floyd" som exempel. Hur många lugna, oerhört lugna, låtar har inte de gjort? Glöm dessutom inte att de är ett av världens genom tiderna mest sålda band. Alla kategorier. Visserligen är inte Pink Floyd klassat som hårdrock för den kunnige, men de flesta som dömer hårdrock är inte kunniga inom ämnet.
Jag lyssnar som tidigare nämnt i andra inlägg på diverse band. Många av dessa band gillar jag för deras variatation. Ta "Deep Purple" som exempel. Vid något tillfälle under tidigt 70-tal var de världens mest högljudda band.. Ändå är två av mina absoluta favoriter från bandets arton studioalbum balladerna "When A Blind Man Cries" och "Soldier of Fortune". Är de från hårdrocksalbum? You bet. Är det hård rock.. Nej. Jag har hört låtar av Michael Jackson vilka är hårdare... They Don't Care About Us, Beat It och Black or White för att nämna några få.
Nu kan jag namndroppa band, låtar och album tills ingen orkar läsa längre. Det är inte min poäng. Jag vill bara få dig (folk) och inse att det kan finnas mer bakom musik än en titel eller överläggande genre. Det är faktist ganska få låtar jag gillar baserat på hur hårda de är. Jag kan gilla låtar för vackra intron, udda strukturer, catchiga refränger, höga noter, gitarrsolon, jazz-inspirerade trumkomp, harmonier, roliga texter.. you name it. Det finns hårdrock som innehåller mycket av detta. Att en eller två låtar på en skiva är hårda är bara en bisak. Inget jag eftersträvar.
Thank you very much !
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
mina bröder är tillbaka
Låtlistan kommer tydligen se ut på detta vis:
01. Tattoo
02. She's The Woman
03. You and Your Blues
04. China Town
05. Blood and Fire
06. Bullethead
07. As Is
08. Honeybabysweetiedoll
09. The Trouble With Never
10. Outta Space
11. Stay Frosty
12. Big River
13. Beats Workin'
Let's Do This !
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
feels like some kind of RUSH
Rush är så vitt jag vet kanadas genom tiderna största band, de har släppt nitton (19!!) studioalbum (om man räknar in en coverskiva) och sålt många miljoner album.. Men ändå är det överaskade få som vet vilka dessa är åtminstone i yngre generationer.
Skillnaden från deras personliga vänner i KISS eller band som The Rolling Stones eller Metallica är att allt Rush gör inte hamnar i aftonbladet. På gott och ont. Bandet slipper all onödig media (vilka de är gifta med, vilka resturanter de äter på eller hur många hundar de äger) och blir respekterade för vad de i grunden är; instrumentalister. Det negativa är att de lätt hamnar ur fokus och tillfälligt blir bortglömda förutom av diehard-fansen förstås.
Någon på Allmusic.com har skrivit "... they have always been better at playing than writing" och ja, det stämmer i stor grad. De har skrivit en del lååånga låtar genom åren med blandat resultat. En del är mästerverk och vissa är svårlyssnade samt kräver mycket dedikation för att ens lyssnas igenom. De har även skrivit en drös med rockklassiker och även en del mer poporienterad material, men fortfarande är det inte sångskrivandet i sig (som i t.ex. The Beatles) som är det bästa utan det är enskilda instrumentella delar. Det är nästintill omöjligt att inte vilja bli basist, trummis eller gitarrist när en del saker spelas.
Bandet består (förutom under första tiden och endast första albumet) av Alex Lifeson på gitarr, Geddy Lee som basist, sångare och på keyboard samt Neil Peart på trummor. Samtliga är högt respekterade och hamnar konstant högt upp på rankningar av tidernas bästa på respektives instrument.. Främst Neil Peart som är av en tidernas bästa trummisar.
Det kanske mest respektbla med Neil Peart kan dock vara en annan sak. Under sent nittiotal förlorade han nämligen sin (då) enda dotter i en bilolycka. 10 månader efter gav hans fru sedan 22 år tillbaka upp i cancer (hon brydde sig helt enkelt inte om sin egen hälsa efter dotterns död). Han var under detta läge, antaligen, ekonomiskt oberoende för livet.. men efter några år bestämde han sig för att återvända till musiken. Hur många skulle kunna sätta sig framför miljoner av fans efter allt detta? Speciellt då han ekonominskt sätt inte ens behövde.. Stor respekt för det.
Tankarna gick mot att skriva ner ett antal låtar för rekommendation, men charmen med musik är att leta själv tycker jag och hitta det du bäst gillar.. En dag hoppas jag du söker efter en låt av Rush eller femtio. Det gjorde jag och inte ångrat mig. Inte för en sekund.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Welcome 2 My Nightmare
Under namnet Alice Cooper har det släppts fler studioalbum än med Rolling Stones, vilka är kända för deras långlivade karriär och antal album. Vad skriver man som artist på sitt 26:e album? Finns det något mer att säga?
På albumet Welcome 2 My Nightmare har fokuset sätts på en hyllning till första albumet (utan den originella uppsättningen) nämligen Welcome to My Nightmare (jepp, namnen är snarlika).
Är albumen lika varandra musikaliskt? Näe, nej, det skulle jag inte påstå. Men Alice Cooper gör sina album på ett egendomligt sätt. Lyssnar man igenom Welcome 2 My Nightmare låter det som vilket album som helst. Det är några radiovänliga låtar, några hårdare och några ballader. Men likt flera andra av Alice Coopers album finns det en historia inbyggd i albumet som låt efter låt berättas och därav namnet Welcome 2 My Nightmare.. Berättelsen är mardrömmen. För att förstå detta krävs dock många lyssningar av albumet eller stor förståelse av Alice Cooper som artist. Det är mest ett inlägg för "riktiga fans".
Men.. finns det något för människor inte insatta i Alice Cooper? Det är här albumet lyckas på ett sätt bandets andra album inte har på år och dag. Tack vare producenten Bob Ezrin som bl.a. var med på det tidigare albumet "Welcome to My Nightmare" har detta ett sound som läppar sig till en bredare publik. Hur albumet låter är svårt att beskriva då varje (varje!) låt är den andra olik dvs. det innehåller en variatation som heter duga. Det är något jag personligen verkar gillar. Det är sånt som gjorde band likt Queen och Led Zeppelin mer än bara vanliga "rock band" då det begav sig. Med variatation kommer dock alltid mer åsikter. De som tror att Alice Cooper endast är heavy metal eller glam rock (pga. utseendet på scen och största hiten "Poison") kommer bli besvikna. Folk som däremot är mer öppna för Alice Coopers sätt att låna från vilt olika stilar kommer inte bli besvikna. Här finns moderna effekter, gitarrsolon, korta och vackra pianostycken, flertalet skämt och noder mot bandets tidigare karriär. Det är ett redigt sätt att göra ett album på efter alla dessa år.
Jag är en sådan musiklyssnare som försöker se musik för vad den är och det finns mycket bra att hämta från "Welcome 2 My Nightmare". Det är ett relativt nytt album och därför är det svårt att säga hur det kommer stå sig i framtiden, men tack vare dess bra produktion, variatation och egenheter kommer det förhoppningsvis stå som ett av Alice Coopers bättre album.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Buck Dharma
Jimi Hendrix.
Elvis Presley.
2-Pac.
Michael Jackson.
Vad hände med.... alla andra?
Vi (och med vi menar jag, jag) har sett stilade t-shirts eller tavlor med musikerna nyligen nämnda. Ofta är de snygga också, men jag tycker det är dags att börja hylla andra. Historien är fylld med intressanta personer.
Här kommer en bild av Donald Roeser även känd som Buck Dharma. Vem har gjort den? Det vet jag inte, men personligen vill gärna se mer bilder, t-shirts och tavlor i dess slag. Den är lite cool.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
That's for sure
En vecka på dagen innan jag föddes, föddes även Aerosmiths skiva Done with Mirrors.
Innan bandet blev synonymt med powerballaderna Crazy, Angel, Cryin', Amazing, I Don't Want To Miss A Thing och Janie's Got A Gun m.fl. fanns det en tid då bandet rockade. Det här albumet visar det lika väl som något annat.
För länge, länge sen.. eller kanske inte så länge sen såg jag en kommentar på youtube där någon sa att Aerosmith var medias kelgrisar och inte utvecklat rocken likt exempelvis Black Sabbath. Vilket stämmer, delvis. När Aerosmith kom på kartan 1973 hade band efter band redan gjort det mesta inom den klassiska rocken.. men ändå blev Aerosmith ett av amerikats största band och står sig idag som ett av tidernas bäst säljande band.
I November 1985 var Aerosmith däremot inte någons kelgrisar. Bandet hade försvunnit ner på underground nivå. Vilket gör denna skiva till vad den är. Det finns inga superhits här. Endast en "typ ballad" kallad Darkness som har mer intensitet än det mesta och resten är ett julbord av sväng och härliga one-liners.
Aerosmith är som sagt inte det mest avancerade bandet, inte det hårdaste, det mest groundbreaking eller det med mest intelligenta texterna.. men och här har vi ett STORT MEN (Thousand And A Half Men, if you will) när Aerosmith är på rullning och igång på riktigt händer något. Blues, melodierna, Steven Tylers catchiga fraser, svänget och dynamiken i bandet lyfter allt till världsnivå. Vilket i slutet av dagen gör att de är ett av mina främsta favoritband.
Den här skivan är inte bandets mest tillgängliga eller deras mästerverk, men kan väl vara det mest underskattade. Ett album jag återkommer till ofta än flertalet av deras övriga. Skivan flyter på fint och är starkare än dess enskilda delar därav mitt minimala malande om varje låt.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
bombs away baby!
En biljett som gäller för Stockholms Stadion den 25:e Maj 2012. Tack för det.
Sommaren är givetvis räddad och stå sig på en ståplats kommer jag få!
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
image
Saul "Slash" Hudson och Saul "Slash" Hudson.
Eller...
Slash och Joe Perry !
Jag undrar var Slash fått sin image ifrån..
Hmm =)
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
2011
Alice Cooper - Welcome 2 My Nightmare
Foo Fighters - Wasting Light
Red Hot Chili Peppers - I'm with You
R.E.M. - Collapse into Now
Samtliga från året som är 2011. Kul och se att band som hållit igång under ett bra tag fortfarande släpper starka album. R.E.M. har visserligen brytit upp som band och sagt adjö, men med flaggan högt i topp.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
tre
Deep Purple - Slaves and Masters (1990)
Deep Purple - In Concert with the London Symphony Orchestra (2000)
John Norum - Slipped into Tomorrow (2000)
Tre relativt okända, men ack så trevliga album!
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
gitarronani - på riktigt
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Welcome 2 My Nightmare
Alice Cooper är ute med ett nytt album
Ett album som heter "Welcome 2 My Nightmare"
Ett album som fått 4 / 5 på allmusic.com
Ett album där första singeln heter "I'll Bite Your Face Off"
Ett album du borde ge en chans!
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Rockklassikern
Inom en timme ringer Ian Haugland (trummisen i Europe, ni vet) upp på min mobil och börjar snacka. Han gillade tydligen min lista, därför var det mig ni hörde klockan 13:00 samma dag (någon timme efter samtalet) om ni lyssnade på Rockklassiker 106,7.
Låtarna Ian Haugland valde från min lista var som följer..
Rush - The Weapon
Alice Cooper - Long Way To Go
Deep Purple - Fireball
Enligt vänner som hörde spektaklet var jag godkänd. Både jag och mina val!
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Blue Öyster Cult
Du behöver inte lyssna eller ens tycka om rockmusik för att åtminstone känna till dessa bandnamn. Sedan finns det givetvis hur många band som helst vilka aldrig når större framgång. Det finns dock en ytterligare kategori, band som får ett par "hits" och säljer bra under en viss eller vissa perioder, men som aldrig i sin helhet når Mr. Svensson.
I den sistnämnda kategorin hittar du bandet Blue Öyster Cult även kallat Blue Oyster Cult pga. länders alfabetiska begränsningar. Många av er känner säkert igen bandets största hit "(Don't Fear) The Reaper". Det gjorde åtminstone jag sedan en lång tid tillbaka och en dag efter att stött på bandets namn vid flertalet olika tillfällen började jag leta upp mer med bandet...
Ett av mitt 25-åriga livs bästa val!
Först letade jag efter låtar lik (Don't Fear) The Reaper, men hittade.. ingen. Blue Öyster Cult är således inget AC/DC. Nu rådiggar jag även AC/DC, men det bandet är känt för att göra låtar i samma stuk. Gillar du en låt, gillar du antagligen många fler. Blue Öyster Cult är däremot ett väsentligt mer experimenterande band.
Likt Queen ville inte Blue Öyster Cult bli känt som ett band inom en genre, men Blue Öyster Cult tar allt steget längre. Queen hade låtar i många olika genrer, men en Blue Öyster Cults låt kan innehålla flera genrer i samma låt och gör det som en vana. En låt kan börja med ett gitarrsolo, trappas upp i tempo, gå in i ett saxofonsolo, gå ner i tempo och sedan tonas ut med ett outro helt olikt något annat i låten, men allt fungerar ändå som en helhet.
Jag lånar ord av en Flashbackanvändare nu i brist på egna "De har ingen motsvarighet inom hårdrocken enligt mig, både vad gäller musikaliska arrangemang och de fantastiska texterna".. och kan inte göra annat än att hålla med. Bandets texter kan vara intelligenta, abstrakta, roliga och även fjantiga, men det sista gör inte mig något. Det visar bara att bandet har självdistans och inte måste följa någon mall om vad de "får" sjunga om och inte.. något som alldeles för många band och artister verkar ha.
"Alla" band med ett antal album bakom sig har en handfull låtar som inte håller samma klass som de övriga. Detta gäller även Blue Öyster Cult, men de låtarna är få. På riktigt. Blue Öyster Cult sitter annars inne med en låtskatt som slår de flesta band med råge, vete och havre.
Live då? Det finns många band jag skulle göra mycket för uppleva under deras storhetsperiod. Vissa mest för att kunna påstå att jag har sett ett visst band (The Beatles), andra för att kunna få sjunga tillsammans med en gigantisk publik (The Rolling Stones, Rainbow, Kiss), vissa för att få gåshud av specifika låtar (Pink Floyd, The Doors) men Blue Öyster Cult skulle jag vilja uppleva mest för att se vad de skulle ta sig till. Med den musikaliska variationen och bandets personkemi var allting möjligt.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
I'm with You
Red Hot Chili Peppers nya album
" I'm with You "..
.. med första singeln " The New Adventures of Rain Dance Maggie "
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
att rekommendera
Det här är..
Made in Heaven (1995)
The Curse of the Hidden Mirror (2001)
The Devil You Know (2009)
Och de är gjorda av..
Queen
Blue Öyster Cult
Heaven & Hell
Och en rekommenderad låt från vardera skiva är..
Queen - Mother Love
Blue Öyster Cult - Out of the Darkness
Heaven & Hell - Rock And Roll Angel
Good day to you!
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
oh, won't you clap your hands for me?
Fel är det aldrig med något utav dessa alternativ på en konsert:
* Ett rivigt gitarrsolo
* En fantasifull introduktion av bandet
* Ett flashigt sätt att starta första låten
* Utspring på scen med rätt "encore" (extranummer, för er som inte hänger med)
Trots allt detta är min höjdpunkt på en konsert ändå när bandet drar ner tempot och konserten styrs endast av något simpelt spel från antingen basen, gitarren eller trummorna och en frontman som försöker får igång publiken.. och får igång den. Händerna börjar komma upp i luften och börjar klappa i takt till det simpla spelandet och för en stund står du inte där med en vän elller två. Du står där med tusentals.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
