satsar allt på rött

Jag älskar när män använder ord som " hingst " för att beskriva sig själva.

Dessa män är så jävla dåliga, men jag älskar dom. Jag kan inte annat än skratta åt deras missriktade självförtroende.

// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen

.. Vill jag få reda på en sak.

Attraktion är en underlig sak. "Alla" har vi våra "typer": Brunetter, blondiner, svarthåriga, rödhåriga, korta, långa, smala, tjocka, vältränade .. I am fine with that, men när det kommer till folkslag/raser, är det annorlunda? Preferenserna alltså.

Påstår du "jag är inte attraherad av kineser" (eller araber, västeuropéer, mörkhyade osv.) är det bara preferenser som allt annat eller finns det något rasistiskt tänkande (undermedvetet) bakom det hela?

Jag anser mig själv ha "öppna" preferenser. Inte att jag gillar allt och alla, men att tjejer jag attraheras av kan härstamma från alla typer av platser även om tom. jag har enstaka starkare preferenser.

Så.

Är det okej att konstatera "jag är inte attraherad av vita kvinnor. Jag är attraherad av sydasiater" och det är endast dina preferenser eller är det ett delvis rasistiskt uttalande ungefär som att "vita kvinnor duger inte för mig".

Förstår ni vad jag försöker få fram..? Om det inte finns något rasistiskt bakom dessa uttalanden, vad är personen ifråga då?

Kan preferenser vara så pass starka och enkelriktade att en person omöjligt kan vara riktigt attraherad av t.ex. sydasiater? Sydasiaterna är ändå långt över en miljard stycken.. Just pga. denna stor mängd människor klingar det nästan lite som rasism i mina öron. Jag har varit attraherad av "alla" typer och tycker därför att det låter konstigt att en person aldrig varit attraherad till en viss typ. Inte ens när gäller supermodeller, kändisar osv.

// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen

Otacksamma jävlar!

Det finns människor som av en anledning eller en annan lämnar sitt barn. Barn som i sin tur kan bli väl omhändertagna av en annan familj. Får dessa barn det bra. Bättre än vad de någonsin skulle fått det hos sina biologiska föräldrar borde barnen med stor sanolikhet uppskatta adoptivföräldrarna? Right? RIGHT?

Varför är det ändå på det viset att många adopterade barn i vuxen ålder börjar referera till sina biologiska föräldrar som sina riktiga föräldrar? Jag lånar argumenten med "samma blod", "gener" osv. men jag vill inte betala för det. I slutet av dagen är det adoptivföräldrarna som ställt upp för dig. Älskat dig. Matat dig. Badat dig. Hjälpt dig med läxor. Givit dig mycket av din moral. Givit dig ett värdigt liv. Ett liv värt att leva.

Här eller rättare sagt på The Rock And Roll Hall of Fame var det en som gjorde rätt. Run-D.M.C. blev år 2009 invalda i nämnd institution och Darryl Matthews McDaniels (även kallad D.M.C.) höll, nog, det längsta tacktalet i bandet. Vad sa han? Genom åren har det handlat om allt möjligt för olika artister. Vissa säger bara tack, andra drar upp sin musikaliska influenser, vissa säger bara något fjantigt, för en del är det bara en ego-boost, några har "värsta" talet och många vill tacka alla möjliga. Men... vad sa D.M.C. ?  

Mr. D.M.C. nämner lite allt möjligt men fokuserar sitt tal till att tacka sina föräldrar. Sina adoptivföräldrar och kallar dom för sina, just det, riktiga föräldrar.

Run-D.M.C. - What does it mean? Don't matter coz D.M.C. got higher in my book!

// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen

Det kan vara på sättet som de säger. Man ångrar det man inte gjorde. Jag tänker nu speciellt på tre små, men eventuellt viktiga ögonblick i mitt liv.

1. I högstadiet var jag lite som jag var. Flera av mina gamla kompisar från dagis (som jag inte direkt haft någon kontakt med sedan dess) började i min skola. Vid denna tidpunkt hade minnena från dagis i princip försvunnit och förutom att "jag kände igen" personerna verkade varken jag eller dom intresserade att återta kontakt. Tills en dag då en började att prata med mig. Jag blev något överaskad, överrumplad och visste inte vad jag skulle säga... Han var mer framåt och trevlig medan jag mumlade bort situationen och jag gick därifrån på något konstigt sätt. Med stegen därifrån hörde jag han säga något negativt om mig typ "jävla fjant".

Jag förstår honom. Jag var en jävla fjant. Att han efter en relativt lång tid in i högstadiet gick fram till mig och började snacka måste krävt cojones. Han har med stor sanolikhet glömt bort detta och under en period några år efter var vi faktist på "prata om vi möts på stan"-termer, men nu ligger det hela på is (har inte träffat honom på år och dagar). Om jag bara gått fram och snackat som folk den där dagen i högstadiet hade vi kanske varit nära vänner idag eller åtminstone haft någon vettig kontakt. What could have been... I'll never know!

2. Under en period studerade jag på Stockholms Universitet. Världens kanske mest opersonliga Universitet. Då allt detta begav sig gick jag Sociologi A i vilken jag gjorde en A-Uppsats (det finns tydligen) med en kille. Vi kom rätt bra överens, det var en skön snubbe. En dag frågade han om jag vill hänga på hans polare på något.. en konsert, tror jag det var. Utan att egentligen ha en anledning att inte gå hittade jag på något standard anledning. Han accepterade det och nämnde det aldrig igen. Däremot fick jag genom internet lite större insyn på hans liv och polare. Verkar för tusan vara bland de skönaste lirarna jag sett.

Tänk om jag sagt "aa, vafan.. när ska vi mötas upp?" när han frågade om "konserten". Jag har en känsla av att det kunde blivit åtminstone en höjdarkväll och inte helt omöjligt en inblick i en helt ny härlig umgängeskrets. Fan.Också.

3. Nummer tre skedde på dagen då kronprinsessan Victoria gifte sig med sin Daniel. Jag jobbade mitt i smeten. Nästan eller på andra sidan vattnet åtminstone. Det var en fin dag och arbetspasset i sig var det inget fel på förutom att benen fick känna på smärta. Jag hade under förmiddagen haft mobilen på ljudlöst. När jag efter timmar tittar på mobilen märker jag SMS, missade samtal och ett intalat meddelande. Jag lyssnade på det intalade meddelandet. Det var från Uppsala-gänget som firade en femtioårsfest i Stockholm (25 x 2) och flera hade sagt in saker som "Vart är du Jorge? När kommer du? Fan, vi älskar dig!".. Det gick inte annat. Annat än att njuta.

Många människor kommer aldrig få uppleva den känslan av äkta kompiskärlek som jag hade när jag lyssnade igenom det meddelandet. Jag var ingen medelpunkt för festen. Inte den som fyllde år, inte någon släkting, pojkvän eller ens barndomsvän, men ändå kände jag mig som det. Jag var ute på jobb. Varför var jag ute på jobb? Jag skulle varit på den festen.

Summa Summarum: Lär dig leva !

// Utan nostagli har vi ingenting - GeorgVanHalen

Schemat på jobbet hade jag mixtrat med och därmed blev årets sista pass kvällen den 30:e December 2011. Efter jobbandet blev det en snabb vända "hem" för att sedan hoppa på bussen minuter efter med packning.. Bussen kom dock inte som den skulle.. Jag ringde in och frågade om den uteblivet, men det var bara något tillfälligt fel. Snart kom en av bussföretagets egna "minibussar" och hämtade mig. Likt en taxi och körde mig till station. Stort plus för det. Däremot var tåget inte bra tajmat... Dags för mat, tänkte jag. Jag gick till det enda öppna i området. Korvmojjen. Beställde hamburgare men ångrade mig i sista sekund och körde på kebabtallriken. Jackpot på det. Såsen var hemmagjord (inget sånt... era snusk!) och riktigt, riktigt god. Efter en stund var det att sätta sig på tåget. Kontakt med farsan gjordes och han insisterade på att hämta mig. Tack för det kan jag skriva. Packningen jag bar var väskor och dricka i mängder (ja, det var ju timmar till nyår snart!). Under några dagar tidigare hade jag känt mig minimalt krasslig och sömnen mellan 30-31 December var inte optimal. Tidigt på nyårsafton begav jag mig mot Systemet åt far. Det gick bra, men där kände jag att kampen var över. Snoret rann i floder, jag var varm som en björn och huvudvärken kom. Då bestämde mig jag mig för ge upp. Nyårsaftonen skulle inte bli att crasha någon hemmafest med presenter och chips utan att sitta hemma. Nyåret spenderades såldeles genom att äta gott (föräldrarna hade besök av vänner) och se på någon DVD. Vid tolvslaget tog jag fram familjens fanfartrumpet och körde på. Flera kvarter måste ha hört. Nyårsafton blev inte lika episkt som dess förhoppningar, men när blir den någonsin det?

Har du orkat läsa igenom det här? God fortsättning på dig om så är fallet!

// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen

Under denna smått dystra kväll befann jag mig åkandes i tunnelbanan. Stressade, utmattade eller uttråkade var ansiktsuttrycken på människorna omkring mig. Alla inne i sina mobiler. Tillsammans med alla andra hörde jag någon höja rösten och säga "Kan jag få allas uppmärksamhet?" vart och varannat huvud vändes mot honom. Han stod tyst en stund och sa efteråt "God jul på er allesammans".

"Jaha.." tänkte jag och säkerligen många fler. Sedan tittade vi ner mot mobilerna igen och såg att klockan just slagit över 00:00. Det var julafton. Snart gick det inte att missa alla léenden. Inte minst på den ropande mannen som just lämnat tåget.

Kanske det vackraste jag varit med om. 

// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen

Om du skaffar en stort fint gammalt bord.
Dukar upp det ordentligt. Tänder ett ljus eller två.
Beger dig ut på stan och köper mängder av de finaste råvarorna.
Lagar Janssons frestelse, sill och köttbullar från grunden.
Öppnar upp en liten nubbe.
Har fler efterrätter, chokladaskar och nötter än något tidgare år.

... Men har ingen att bjuda.

Är det fortfarande ett julbord?

// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen

Hemkommen efter ett besök hos frisören såg jag en kompis från korridoren sittandes vid köksbordet helt förstörd. Helt förstörd. Jag gick fram och snart fick han ur sig orden.. "Morsan, farsan.. och store syrran dog i en bilolycka i natt på väg hem från något julbord". Tårarna började rinna.

Helt ställd stod jag och tänkte "vad ska jag säga nu..?".

När han återigen fått tillbaka rösten, tittade han mig i ögonen och sa: "Jag tror det är dags att växa upp".

// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen

"Killar som inte vet om att de är snygga är snygga" ... "Wtf does that even mean?" tänkte jag första gången jag hörde det, men när jag tänkte vidare förstod jag. Samma sak gäller även tjejer. Jag vet att jag tänkt skriva detta tidigare och har säkert gjort det.. men det kan inte skrivas tillräckligt många gånger.

Alltså.

Det finns många tjejer som är snygga.

Bara medan jag jobbar en dag som denna ser jag inte endast en, två, tre utan betydligt fler som jag skulle kunna se som en potentiell dejt, flickvän eller fru. Tjejer med olika stilar och utseenden. Något som dock är icke attraktivt som bara den är tjejerna med insikten om att de är snygga. Tjejerna som tror de kan behandla folk hur som helst, inte behöva se folk i ögonen och bara har en allmänt tråkig attityd.

Dryga tjejer, kort sagt.

De snyggaste är de som bjuder på sig själva. Kanske småflörtar lite, ler till när de passerar, skämtar till om dagens studier och faktist inte antar att alla är deras givna bejänter.

// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen

Vilken mur byggdes på 1960-talet för att skilja öst från väst?
Kvinnan svarar: Kinesiska muren.

// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen