Veckans vinnare!

 

Spontana tankar om senaste äventyren (skivorna) på IPoden.

Cahoots (1971) med The Band: The Band startade sin karriär med ett par pärlor, men den här skivan var ett bamse stort steg nedåt ifrån föregående. Bandet spelar lika bra som förr och det är svårt att höra något direkt fel någonstans. Men väldigt lite är minnesvärt. Det känns som många skivor ifrån deras vän Eric Clapton... Det är inte dåligt, men inte särskilt bra heller.

Unplugged (1999) med The Corrs: Minns ni The Corrs? Dom tre snygga irländska systrarna och brodern? Likt många andra gjorde dom en Unplugged-historia för MTV. Det är deras egna material varierat med covers på bl.a. Phil Lynott, R.E.M. och Jimi Hendrix. Det var och är fortfarande uppfriskande med fiol i populärmusik. Inte världens mest spännande skiva i övrigt, men melodiös och bra framförd. Skulle gärna se mer av The Corrs i populärmedia även idag.

Corridors or Power (1982) med Gary Moore: En av Gary Moores tidigare kommersiella skivor. Lyriken är egentligen inte mycket att skryta om, men det är minnesvärda refränger. Det som gör skivan till en gem är dock gitarrspelet. Sköna riffs blandas med sköna solon. Finns mer klassiska rocklåtar och ett par ballader som heter duga. Helt klart ett album att spana in om du inte gjort det.

Pennybridge Pioneers (2000) med Millencolin: Vid tillfälle såg jag denna i en skivbutik och fick någon nostalgikick. Innan detta köp tror jag inte jag hört något ifrån Millencolin överhuvudtaget på säkert tio år.. Det är dock intressant hur hjärnan kan minnas något så väl. Jag minns dom flesta låtarna hur bra som helst. Jag måste skriva att skivan åldrats med värdighet trots att vissa låtar slinker förbi obemärkt. Även om pop/punk eller skate/punk eller vad nu Millencolin kallas knappast är en favoritgenre i mina lurar längre är det sköna riffs och drivande trumspel. Gillar även sångaren som till skillnad ifrån många andra punkare faktiskt har tillräckligt bra röst för att vända sig mot andra genrer.

Harvest (1972) med Neil Young: Neil Young är bred i det simpla på denna skiva. Han vet knappt själv varför just denna skiva hyllas som hans bästa och egentligen är den nog bara i en rad av album på ungefär samma nivå. Enligt många måste dock något album vara bäst och varför inte detta? Han skalar av allt och låter melodierna samt lyriken skina.

The Great Wide World of Quincy Jones (1959) med Quincy Jones: En av Quincy Jones tidigaste jazz-skivor. Har åldrats som ett fint vin. Vill man upptäcka jazz är nog inte Quincy Jones ett dumt val. Det är smakfullt och skippar mycket utav det värsta experimentella/flummandet som jag gissar den traditionella rock/pop/hiphop/techno-lyssnaren har svårt för. Gillar användadet av flöjt!

World Wide Live (1985) med Scorpions: En live-skiva som diskutabelt gjordes under bandets kommersiella höjdpunkt. Åtminstone i termer av ett klassiskt hårdrocksband. Det är väl rakt album för min smak.. Många låtar är bara malande, mindre framstående versioner än dom originella versionerna.. Som tur är gäller det dock inte alla. En del låtar som Big City Nights, Holiday och Can't Live Without You lyfter rejält. Lite synd att skivan fokuserar så pass mycket på en kort period av bandets historia också. Åtminstone två-tre låtar från äldre skivor hade givit framträdandet en trevlig boost.

Even Worse (1988) med "Weird Al" Yankovic: Weird Al är främst känd för sina ironiska versioner av kända låtar, men hans lilla egna mängd material håller oväntat bra standard måste jag skriva. Det här är både catchig och medryckande pop/rock. För smakprov "Melanie" och "Good Old Days". Har åldrats bättre än vad även Weird Al själv skulle kunnat förvänta sig! 

 Veckans vinnare?

Neil Youngs Harvest. Antagligen mannens mest kända skiva och visst står den sig efter mer än fyra decennier!