Jag var en tjuv

 
Det var tidigt nittiotal och dagis som det kallades på tiden då detta begav sig gick mot sitt slut och grundskolan skulle påbörjas. Dagiset och grundskolan låg inom samma kvarter, men en backe skiljde områdena åt. Därför var det ingen större förändring rent fysiskt. Däremot skulle jag vilja påstå att det var en förändring på andra plan.
 
Jag kan inte påstå att jag minns dagis eller första året i skolan väldans bra idag, 20 (+) år efteråt, men jag minns att klimatet i skolan var tuffare än på dagis. Jag träffade aldrig några översittare på dagis. I grundskolan fanns det dock en och annan. Samtidigt kan jag inte påstå att dom gick på mig, men bara att vara i ett sådant klimat gjorde skillnad. Lekreglerna ändrades.
 
På dagis var jag accepterad - Jag hängde med på det som gjordes och var glad. När jag började grundskolan krävdes det mer. MYCKET mer.. Nej då. Nu ska jag inte vara för dramatisk hahah, men på raster kastades det kula. Ofta om värdet på motståndarens kulor eller vad som nu bestämdes innan själva spelet.
 
Hemma hade min bror en samling med kulor sedan yngre år. Dessa låg i fina hemgjorda påsar. Vid något tillfälle måste jag slagit två och två ihop. Jag tog några kulor ifrån min bror och använde dessa i skolan. Han varken använde eller spelade kulorna längre så vitt jag uppfattade allt därför trodde jag att min gärning aldrig skulle uppmärksammas.
 
Intresset för själva spelet var fortfarande noll efter en tid. Jag tror inte jag ansträngde mig för att vinna en endaste gång utan alla kulor jag hade vann andra barn utan problem.
 
Att jag i princip gav bort kulorna måste några skolkamrater luktat sig till för min brors samling hemma blev mindre och mindre för var dag. Jag vet inte hur många kulor jag stal och snabbt spelade bort, men det var många procent av dom fulla påsarna.
 
Vid något tillfälle måste trenden dött ut på skolan och kasta kula gjordes inte längre. Åtminstone inte av mig. Något jag antagligen var glad för. Den glädjen höll sig ett tag tills...
 
Min bror blev hysterisk över vart hans älskade kulor tagit vägen. Jag erkände mitt tidigare brott med ord i stil med "Förlåt. Jag trodde inte du skulle bry dig.." och det glömdes inte på länge hemmavid. Det vill jag lova. Att efter en relativt lång tid gå till skolan och kräva tillbaka enstaka kulor av ett gäng olika skolkamrater fanns inte på kartan. Dom hade egentligen inte gjort något fel - Felet låg på mig. Jag var en tjuv.
 
I efterhand kan jag undra varför jag inte bara frågade efter andra barns sämsta kulor, bytte någon leksak mot ett gäng kulor eller bad mamma/pappa köpa ett gäng kulor bara så jag kunde vara med. Jag hade nog fått det av mina föräldrar. Kanske inte direkt, men tids nog. Grejen var väl bara det att jag inte såg något egenvärde i kulorna som så. Jag ville inte ha kulor. Jag var stal inte min brors kulor för att ha dom för mig själv. Jag spelade inte för att vinna andras kulor. Jag stal kulorna i ett patetiskt försök att passa in i.
 
// Van "The Man" Halen

två psykfall

 
Nu har det blivit "bråk" ifrån alla håll och kanter om morden i Trollhättan samt Västerås . Vad räknas dessa som? Varför? Varför inte? .. Spelar det någon roll?
 
För att försimpla aktionerna:
 
- En 21-årig klädde ut sig, gick till en skola och började skada folk. 
- En rädd man måste lämna Sverige, i ren panik tar han tag i en kniv och hugger förbipasserande.
 
Skulle du vilja vara en elev på skolan i Trollhättan vid det tillfället? Skulle du vilja varit en betalande kund på IKEA som råkade vara där precis då? Nej. Kan du skydda dig mot det..? Hur då?
 
Säg att jag greppar tag i kökets vassaste kniv. Byter om till långärmad skjorta, gömmer kniven under skjortärmen, går ut genom dörren och hugger första möjliga person i ryggen sekunden efter denna passerat. Hur exakt ska han/hon försvara sig mot det? Personen har aldrig sett mig och aldrig gjort något i sitt liv som ens kan tänkas sig leda till en kniv i ryggen. Personen kan ha snabba reflexer och lyckas avvärja attacken, men hur sannolikt är det?
 
Säg att personen dör. Spelar det någon roll om jag sett personen (utan att den vetat om det) och jag planerat detta i fyra månader eller om jag spontant bara går ut för att döda någon? Om du är offret och överlever? Mår du bättre eller sämre mentalt av något alternativ?
 
Personen är död! Ett oskyldigt liv helt bortkastat. Det är vad som räknas.. Så ser jag det. Killen på IKEA och killen i Trollhättan är precis samma typ: Psykfall
 
Hade jag varit killen i Trollhättan hade jag tagit livet av mig själv genom piller på mitt rum och skrivit ett dramatiskt hej då. Hade jag varit killen i Västerås hade jag satt mig i ett hörn och gråtit. Hade jag varit jag hade jag inte gått ut och bara spontant huggit någon utan jag sitter kvar och skriver på detta smarta blogginlägg. Varför? För att jag INTE är ett psykfall. Det är skillnaden på mig, dig (förhoppningsvis) och dessa två gärningsmän.
 
// Georg Van Halen