Välkommen!

Jag var ung. Fortfarande ett barn... Och ni vet väl vad barn tänker på? Godis!

 

Det var påsk och i min familj var det tradition att gömma stora påskägg fullt med godis runtom i lägenheten. Minns bl.a. att jag hittat en i diskmaskinen vid ett tillfälle.

 

Jag är yngst bland syskonen och var vid denna tidpunkt den enda folk skulle kategorisera som ett barn. Bror min var yngre ungdom och syrran ungdom. Trots att jag egentligen var den enda i riktig "gömma-påskäggs-ålder" av syskonen ville min mamma vara rättvis. Därför fick alla varsitt påskägg. Jag var stormförtjust, brorsan blev nog glad, men syrran...?

 

Syrran är som sagt en bra bit äldre och hade då fått för sig att viss typ av godis inte dög åt henne. Hon hittade sitt påskägg och jag gick senare in till hennes rum för att prata godis likt vilket barn som helst. Hon hade plockat ur några enstaka och det lät som hon var redo att slänga rest av innehållet. Ett påskägg fullt med godis.

 

Hon hade sedan en tid upptäckt att det fanns godisbutiker som sålde mer "fräscht" lösviktsgodis än vad man hittar på lokala Konsum, ICA m.m. Därför dög inte godiset mamma hade köpt. Jag tror inte min mamma brydde sig nämntvärt om detta, troligtvis ingen annan heller. Undantag var jag. För mig blev händelsen något djupare än "vill inte ha sitt godis".

 

Jag kände en sorgsenhet över detta. Här hade mamma varit rättvis, snäll och generös. En sådan typ av mamma som många andra skulle döda för och hon blev bemött med snorkig tonårselitism. Jag gillade verkligen inte det och kanske var det första gången jag fick uppleva hur något så pass positivt kunde få ett negativt bemöttande. En annan sida av mänskligheten än den jag tidigare mött.

 

Till denna dag kan jag återfå denna känsla när männniskor agerar och resonerar på sätt jag aldrig skulle få för mig. Det handlar inte direkt om ondska, krig, våld, kommersalism eller något specifikt. Bara om någon tomhet som uppkommer när jag ser hur vissa människor agerar.. Bara för att dom kan.

 

// Georg Van Halen