Mycket trevligt.. För det mesta.

En gång i tiden bodde jag i studentkorridor. Under min tid i korridoren bodde det en rad olika personer med olika personligheter. Dessa tog även dit deras kusiner, kompisgäng från förr och nya klasskompisar. Mycket trevligt.. För det mesta.
 
I korridoren bodde det en kille. Killen var social, skojfrisk och generös med mat. Knappast någon människa vem alltid föredrar att vara ensam och knappt hade några vänner.
 
Nämnda killen och andra anordnade fester i korridoren. När det gällde större fester hade flertalet sina evenemang i korrdiorens relativt stora kök och tillhörande rum. Under detta var det oftast implicerat att folk ifrån korridoren var välkomna att hänga på. Något jag ganska ofta gjorde oavsett om det var bara "ta en öl", "hänga på hela kvällen" eller "snacka lite skit". En klar fördel från att bo ensam i någon trång etta någonstans i no mans land.
 
Dessa gemensamma fester gällde dock inte denna kille. Av någon anledning bjöd han över sina vänner och hade fest i hans rum. Med stängd dörr. Vännerna blev bemötta vid korridorens entré och sedan snabbt in i hans rum. Vad jag minns hade denna kille inga problem med att möta andras vänner och umgås, men när det gällde hans vänner var det ett "stort nej nej" för att oss andra att umgås.
 
Spontant tror jag det har med "status" att göra. Han ansåg att hans andra vänner var av högre status (gick mer prestigefyllda utbildningar eller härstammar ifrån överklassen, möjligtvis) än vad vi andra var och därför antog han åt dom att vi andra inte platsade på festerna. Dubbelmoral? Att vara trevlig och gärna hänga på andras fester, men inte bjuda dom till din? Ja, säg det. Säg det.
 
Då jag personligen gillade denna kille (jaja, inte på det sättet) vet jag inte vad jag ska tycka. Då det gällde alla var det inte direkt mig han pekade på..
 
- Du! Du där! Du är inte hög status nog att gå in i mitt rum när mina vänner är här!
 
.. Men det är ändå tråkigt att sådana fasoner ändå fanns i en korridor jag trivdes i. Så...... Onödigt.
 
// Georg Van Halen

All Hell Breaks Loose (2013)

Två år har gått sedan Black Star Riders släppte sin debut, All Hell Breaks Loose. Det är skönt att bandet inte ligger på latsidan utan redan släppt album nummer två, The Killer Instinct, för endast två månader sedan i skrivande stund.
 
Just nu vill jag däremot fokusera på debuten. Nya skivan (två månader gör inte ett albumet gammalt) tar jag upp vid annat tillfälle. Allt gott kommer till den som väntar. Jag lovar er det.
 
Tillsammans med bonus-spåret utgörs albumet av tolv stycken låtar på ungefär fyrtionio minuter. Ett ganska långt album ändå. Energin och tempot i låtarna gör dock att albumet inte känns för långt. Det är en relativt effektiv blandning av något tunga, snabba och lättsamma låtar. Trots detta kan det ibland kännas aningen "samma, samma". Det finns ingen variatation på denna skiva som säg ett Thin Lizzy (sambanden med detta band dras upp vid nästan alla andra tillfällen om du är intresserad av Black Star Riders, du slipper det nästan ifrån mig), Queen eller Led Zeppelin-album, men jag uppskattar ändå att bandet försökt variera det hela utan att tappa fokus.
 
Singlarna Kingdom of the Lost och Bound for Glory gillar jag, men tror det är enkelt att få intrycket att skivan kommer låta exakt på sättet rakt igenom då låtarna är väldigt lika. Av den anledningen är jag tacksam att den svängingare och poppigare Someday Salvation finns på skivan och även den mer utdragna, lugnare Blues Ain't So Bad. Vilka visar på bandets bredd.
 
En kritik jag har är det ibland överdrivna användandet av refrängerna. Det är klart refränger ska finnas och mestadels är det av hög kvalitet. Enkla att få in i huvudet. Även texterna i övrigt överraskar positivt på sina platser, men jag behöver inte höra samma ord gång på gång på gång. Det kan bli aningen tjatigt på bl.a. spåren Kissin' the Ground eller Right to Be Wrong. Det hela känns onödigt när det är tydligt att bandet kan bättre.
 
Helheten tycker jag bandet har lyckats med. Det finns väl inte direkt något revolutionerande med denna debutskiva, men den ger en mer än duglig dos av klassisk rock och något jag gärna återkommer till.
 
Favoriterna på skivan: All Hell Breaks Loose, Hey Judas, Someday Salvation.
 
 
// Georg Van Halen