Kiss - Den osminkande sanningen (av Carl Linneaus)

Min bakgrund till Kiss: Likt "alla" som hamnar i klassiska rock-träsket är Kiss ett namn som inte går att undvika. Varse man ser dokumentärer, läser böcker, får tips av bekanta, letar i skivbackar på loppisar, går in i skivbutiker med planscher finns de alltid där, Kiss. Då Kiss är ett av världens mest sålda band går de inte att förneka. Personligen ser jag Kiss som en bra inkörsport. Det är catchiga refränger och när de lyckas är det låtar som fungerar perfekt för fest och konsert, men samtidigt är det relativt simpel musik så när man gräver ner sig och kanske börjar lyssna mer på progrock, death metal eller blues (annat än riffs och refränger sätts i fokus) märker man att många av Kiss-låtar är lätta att glömma bort och ofta går in i ett öra och ut det andra. Idag skulle jag gärna gå på en Kiss-konsert och lyssnar sporadiskt på Kiss, men något favoritband är det icke.
 
Nu till det väsentliga.. Boken!
 
 
Carl Linneus tar ett relativt ovanligt steg i sin bok. Han baserar mycket av sin bok på personer vilka kretsat kring bandet och personer som varit med i bandet, men ofta inte kommit till tals (dvs. inte bara sångaren Paul Stanley och allas vår basist Gene Simmons). Detta ger ett uppfriskande perspektiv.
 
De allra flesta böcker och dokumentärer om rock band är fokuserade runt olika perioder eller personer. Ett klassiskt exempel är Deep Purple. Där nämns gitarristen Ritchie Blackmore i tid och otid. När gitarristen Steve Morse en dag tog över (och han var varit med i bandet i nästan två decennier) nämns den senare mest som en notis i slutet oavsett vem som gjort dokumentären. På det sättet har inte Carl Linneaus arbetat. Han tar upp bandets historia år för år (även om de sista åren stressas fram något, men antagligen finns det inte mycket att skriva om kan jag tänka mig) och vid varje byte i bandet ges en lagom lång bakgrundshistoria kring den nya personen och vi läsare får "se" sidor av Kiss som man definitivt inte hittar i en bok av Gene Simmons. Jag vet detta då jag tidigare läst "Kiss And Make-Up" av just Gene Simmons (en mer lättsam bok än denna).
 
Bokens uppdelning är bra och fokuserad. Lagom långa kapitel med tydliga avgränsningar för olika ämnen, men med alla olika personer som citeras upplevde jag det ibland lite förvirrande om vem som sagt vad. Var det Anders Tengner, Gene Simmons eller Eric Singer? Kanske bara är jag om upplevt det.
 
Boken innehåller väldigt mycket fakta. Vilket enligt mig gör att detta verk främst lämpad åt Kissfanatiker som vill veta allt och tycker att minimalistisk information är viktig samt underhållande. Är du ute efter en lättläst inkörsport om Kiss med målade ansiktet, gigantiska konserter och anekdoter är denna bok inte för dig. Vill du däremot få en mer realistisk bild med väldigt mycket information kring bandet (som annars kan vara svår eller kanske omöjlig att nå) kan "Den osminkande sanningen" vara något för dig.
 
// Now What !? - GeorgVanHalen

Kommentera här: