Nu har jag gjort DET
James Gandolfini dog och efter att lyssnat på kollegor diskutera programmet bestämde jag mig. Jag ska se Sopranos. Efter att kämpat mig igenom alla sex-sju (konstig indelning) säsonger är jag numera klar.
Endast en vän har sagt att han inte direkt gillade Sopranos. Allt och alla andra har hyllat serien... Jag köper dock inte "hypen". Det här inlägget är till för andra som sett serien, då jag inte kommer hålla tillbaka på information.
Serien vill visa en annan del än det i princip varje maffiafilm visat innan och det gör den. Den här serien är inte i närheten av lika "Gudfadern" som man kan tro.. Även om Gudfadern återkommande uppkommer i serien. Är detta negativt? Nej. Idén är inte det.. Det här ska vara mer realistiskt eller vardagsbaserat än ständiga drog uppgörelser och överdrivna mord. Problemet som jag ser det är att fokus ofta riktas "fel". Det riktas på saker som ibland aldrig leder någonstans eller saknar underhållningsvärde. Ett tydligt exempel är barnen, Meadow och AJ. Det tar flera säsonger för Meadow att skapa sig själv en någorlunda karaktär och AJ är totalt intetsägande fram till sista säsongerna. De borde verkligen utvecklats tidigare i serien eller bara varit bakgrundsfigurer för väldigt mycket är bara repetativt strunt man lika gärna kunde titta på Glamour för att se istället.
Serien är som jag förstår det producerad från avsnitt till avsnitt av olika personer. Det märks. Kvalieteten på avsnitt kan variera mycket även inom samma säsong. Vissa avsnitt (eller huvudhandlingen) känns malplacerade eller bara som en transportsträcka. Avsnitt vars innehåll har väldigt begränsat med anknytning till övriga serien och lämnar tankarna "Jaha..?". Samtidigt som avsnittet efter kan vara av en helt annan kvalitet.. Vilket gör att man ännu mer tänker "Varför inte bygga upp det här ännu mer och strunta i det som kom före?".
Serien är ironisk och man märker verkligen att vissa saker är till för att driva med de stereotypiska maffiafilmerna eller samhällsfenomen. Ett exempel är när en kille långt upp i "stegen" blir känd som bög och hur alla andra reagerar, vad som händer och hur mycket fokus som läggs på det. Verkligen dumförklarar alla typer av hat mot homosexualitet på ett många gånger roligt och effektivt sätt. Men andra gånger läggs tid på små saker som varken är roliga, intressanta eller samhällskritiska. Att fokusera hela avsnitt eller en bihandling på något vilket endast borde varit med i en scen är inte bra. Man måste tänka på att folk sitter och väntar en hel vecka eller mer för att se ett avsnitt och så möts de av något som är sämre än det "vardagliga" TV-utbudet? Det ska man inte behöva uppleva utöver enstaka misstag (serien är ändå rätt lång och det är SVÅRT att ständigt hålla det underhållande).
Det finns vissa scener och mord jag knappt förstår. De kommer och går lika snabbt. Varför ha med de överhuvudtaget? Så vitt jag märkte var det X-antal scener som skulle kunna klippas bort direkt.
Serier som The Walking Dead, Prison Break och Game of Thrones kan man tycka vad man vill om, men de har något som Sopranos saknar. En överliggande spänning. Det hade Sopranos mått gott av. Seriens realism gjorde att underhållningsvärdet fick lida, enligt mig. Det fanns många stunder då en mer genomgående röd tråd (spänningsmoment) hade suttit fint.
Musiken tyckte jag användes rätt i serien och det var mycket klassisk rock. Det gillar jag. Enda invändningen är att de, som alla andra, återanvänder superhits istället för att rota lite mer för att få in någon låt som verkligen förtjänar att skina. Derek & The Dominos - Layla (Eric Claptons gamla band), Deep Purple - Smoke on the Water, Rush - Tom Sawyer är några exempel. Samtliga bra låtar, men varför måste det bandets absolut mest kända? När ska annan musik få skina?
Mycket är välspelat och av många. Tony Sopranos tunga andningar är så läskiga att det blir bra. Realismen finns definitivt (även om den kunnat varit ännu bättre om man tog bort det humoristiska elementet). Inte mycket att klaga på där. Scenerna med psykologen är välspelade, men efter att sett klart fattar jag inte riktigt poängen med dessa. Det känns som att det bara diskuteras det man redan sett och flera minuter av den riktiga handlingen försvinner. Om någon kan förklara vad som är så bra med dessa scener får de gärna kommentera om det så jag också förstår.
Det är relativt mycket naket, alkohol och droger i serien. Det var realistiskt gjort. En del nakenhet kan jag tycka vara onödig även om jag samtidigt tycker det är löjligt att ingen, någonsin är nakna i Hollywood-produktioner. Här ser man "allting" mer än en gång och det lockar väl en viss publik om inte annat!
Några gånger skrattade jag till ordentligt under serien, men tror serien skulle mått bra av en "mörkare" ton och skippat en hel del roliga grejer som inte alls var särskilt roliga.
Många karaktärer kommer och går, men undrar samtidigt varför man inte bygger ut storyn mer kring Tonys närmsta gäng. "Sil" och "Paulie" är med i hela serien, ändå vet man knappt något om dessa. Varför inte fokusera mer på deras liv än massa annat strunt? Många karaktärer skulle verkligen kunnat få vara med längre. Favoriterna är Gladiator-komikern "Ralph" och Tonys kusin Tony. Båda karaktärerna var med relativt mycket, men hade gärna sett mycket mer av båda. Många andra karaktärer förblir bleka.
Jag har här varit väldigt kritisk mot serien, men jag gillar Sopranos. Annars hade jag aldrig orkat titta igenom allt under denna "korta period". Men som jag nämnde i början.. Jag förstår inte riktigt folk när de säger att det här är den tidens viktigaste serie. En av de bästa serierna någonsin. Visst gör den rätt mycket bra, men för många fel för att hamna på någon placering nära toppen av alla serier och då tycker jag överlag serien blev bättre och bättre på de flesta sätten.
Bra serie på flera sätt och vis, men världens bästa? Nja.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen