Alice Cooper - Unrated
Jag tror det var roligare att vara rocksjärna förr..
Jag tror så.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Detta är något jag inte förstår.
Homosexuella vill bli accepterade i samhället och kunna vara sig själva. Om detta stämmer, varför väljer många homosexuella att gå ut i "udda" kläder eller raka halva huvudet (och andra liknande saker) då?
Exempel
Erik och Andreas är kära. De smyger runt med sina känlsor, men bestämmer sig att gå ut ur sina garderober. Föräldrarna, syskonen och majoriteten av vännerna godtar faktumet och ganska snart kan Erik och Andreas flytta ihop för att leva ett liv tillsammans.
Är det inte ungefär det man vill ska hända om man går ur garderoben?
Fortsättning på exemplet
Erik och Andreas lever ett bra liv tillsammans. Snart börjar Erik att köpa kläder som sticker ut på stan, sminka sig och klipper sig i en ovanlig frisyr.
Om man gått ut ur garderoben och vill leva ett "vanligt liv". Varför gör man på detta vis?
Folk som ogillar homosexualitet tänker antagligen "homosexuella är äckliga och konstiga". Hur tänker man då om man som homosexuell väljer att bli "konstig" (klä och uppträda på ett ögonfallade sätt) trots att ens egna homosexualitet blivit allmänt accepterad?
Detta är något jag inte förstår.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Bag of Bones
Över dig ser du Europes nya skiva, Bag of Bones, som kommer släppas den 25:e April i år. Pluspoäng för skivomslaget. Kul att band fortfarande anstränger sig även om skivomslag knappast är lika viktigt som det en gång var!
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
hingst
Jag älskar när män använder ord som " hingst " för att beskriva sig själva.
Dessa män är så jävla dåliga, men jag älskar dom. Jag kan inte annat än skratta åt deras missriktade självförtroende.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Dessa män är så jävla dåliga, men jag älskar dom. Jag kan inte annat än skratta åt deras missriktade självförtroende.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
A Different Kind of Truth
Van Halens senaste album, A Different Kind of Truth, finns nu på Spotify.
Det du!
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
med hjälp från er..
.. Vill jag få reda på en sak.
Attraktion är en underlig sak. "Alla" har vi våra "typer": Brunetter, blondiner, svarthåriga, rödhåriga, korta, långa, smala, tjocka, vältränade .. I am fine with that, men när det kommer till folkslag/raser, är det annorlunda? Preferenserna alltså.
Påstår du "jag är inte attraherad av kineser" (eller araber, västeuropéer, mörkhyade osv.) är det bara preferenser som allt annat eller finns det något rasistiskt tänkande (undermedvetet) bakom det hela?
Jag anser mig själv ha "öppna" preferenser. Inte att jag gillar allt och alla, men att tjejer jag attraheras av kan härstamma från alla typer av platser även om tom. jag har enstaka starkare preferenser.
Så.
Är det okej att konstatera "jag är inte attraherad av vita kvinnor. Jag är attraherad av sydasiater" och det är endast dina preferenser eller är det ett delvis rasistiskt uttalande ungefär som att "vita kvinnor duger inte för mig".
Förstår ni vad jag försöker få fram..? Om det inte finns något rasistiskt bakom dessa uttalanden, vad är personen ifråga då?
Kan preferenser vara så pass starka och enkelriktade att en person omöjligt kan vara riktigt attraherad av t.ex. sydasiater? Sydasiaterna är ändå långt över en miljard stycken.. Just pga. denna stor mängd människor klingar det nästan lite som rasism i mina öron. Jag har varit attraherad av "alla" typer och tycker därför att det låter konstigt att en person aldrig varit attraherad till en viss typ. Inte ens när gäller supermodeller, kändisar osv.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Attraktion är en underlig sak. "Alla" har vi våra "typer": Brunetter, blondiner, svarthåriga, rödhåriga, korta, långa, smala, tjocka, vältränade .. I am fine with that, men när det kommer till folkslag/raser, är det annorlunda? Preferenserna alltså.
Påstår du "jag är inte attraherad av kineser" (eller araber, västeuropéer, mörkhyade osv.) är det bara preferenser som allt annat eller finns det något rasistiskt tänkande (undermedvetet) bakom det hela?
Jag anser mig själv ha "öppna" preferenser. Inte att jag gillar allt och alla, men att tjejer jag attraheras av kan härstamma från alla typer av platser även om tom. jag har enstaka starkare preferenser.
Så.
Är det okej att konstatera "jag är inte attraherad av vita kvinnor. Jag är attraherad av sydasiater" och det är endast dina preferenser eller är det ett delvis rasistiskt uttalande ungefär som att "vita kvinnor duger inte för mig".
Förstår ni vad jag försöker få fram..? Om det inte finns något rasistiskt bakom dessa uttalanden, vad är personen ifråga då?
Kan preferenser vara så pass starka och enkelriktade att en person omöjligt kan vara riktigt attraherad av t.ex. sydasiater? Sydasiaterna är ändå långt över en miljard stycken.. Just pga. denna stor mängd människor klingar det nästan lite som rasism i mina öron. Jag har varit attraherad av "alla" typer och tycker därför att det låter konstigt att en person aldrig varit attraherad till en viss typ. Inte ens när gäller supermodeller, kändisar osv.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Gåshuds Geni
Vem är ett geni? Det tycker jag är en fråga där svaret ofta bli subjektivt. Själva begreppet är flummigt. Samtidigt vill jag utse en person som ett geni. Jag har ingen aning om vem det var, men den som var först med att låta publiken på en konsert delta.
Vad.
Härligt.
Det.
Kan.
Bli.
Musik är som allra bäst när den framkallar gåshud. Det är min uppfattning. Då är det kroppen som reagerar på musiken, inget annat, och vad är ett säkrare kort för gåshud än en publik som klappar i takt och/eller sjunger med i vers efter vers?
Visst kan musik vara bra med en helt tyst publik. Absolut. Känslan av gemenskap då du står med hundratals, tusentals (!!) och framkommer som en stor enhet är dock ofta bättre. En mänsklig gemenskap som inte kräver "vi mot dom" utan bara "vi" är något politik aldrig uppnåt. Åtminstone inte vad jag vet. Är inte det genialiskt så säg?
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Vad.
Härligt.
Det.
Kan.
Bli.
Musik är som allra bäst när den framkallar gåshud. Det är min uppfattning. Då är det kroppen som reagerar på musiken, inget annat, och vad är ett säkrare kort för gåshud än en publik som klappar i takt och/eller sjunger med i vers efter vers?
Visst kan musik vara bra med en helt tyst publik. Absolut. Känslan av gemenskap då du står med hundratals, tusentals (!!) och framkommer som en stor enhet är dock ofta bättre. En mänsklig gemenskap som inte kräver "vi mot dom" utan bara "vi" är något politik aldrig uppnåt. Åtminstone inte vad jag vet. Är inte det genialiskt så säg?
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
det värsta med melodifestivalen är..
Inte musiken eller tillställningen i sig. Det är en tradition och uppskattas tydligen av många oavsett om de medger det eller ej. Tittarsiffrorna talar för sig själva.
Det tråkiga är att festivalen drar mycket media. Media som skulle kunna användas till något bättre. Musik kan endast dra en viss del av all media och hur kommer det sig att t.ex. ett nytt album av David Bowie blir någon liten notis i kulturdelen och en kort recension medan melodifestivalen fyller helsida efter helsida?
Idag vann Dead By April. Komigen. Fjortisrock!
Det är inte ens schlager längre. Förut var det åtminstone catchig pop.. nu är det skämt (Sean Banan), fjortisrock (Dead By April).. Vad är det det här? Varför ska en sådan här gala uppta en stor del av media när det finns femtonåringar som aldrig hört en Elton John låt eller att riktigt bra album släpps utan att någon utanför den innersta kretsen av fans får reda på det.
Hmm.
Sänd melodifestivalen, sänd alla delfinaler.. men satsa mer media på musik som ger folk något i längden. Hur många "klassiker" har de senaste tio åren av schlager givit? På riktigt? Jag kan knappt minnas en enda..
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Det tråkiga är att festivalen drar mycket media. Media som skulle kunna användas till något bättre. Musik kan endast dra en viss del av all media och hur kommer det sig att t.ex. ett nytt album av David Bowie blir någon liten notis i kulturdelen och en kort recension medan melodifestivalen fyller helsida efter helsida?
Idag vann Dead By April. Komigen. Fjortisrock!
Det är inte ens schlager längre. Förut var det åtminstone catchig pop.. nu är det skämt (Sean Banan), fjortisrock (Dead By April).. Vad är det det här? Varför ska en sådan här gala uppta en stor del av media när det finns femtonåringar som aldrig hört en Elton John låt eller att riktigt bra album släpps utan att någon utanför den innersta kretsen av fans får reda på det.
Hmm.
Sänd melodifestivalen, sänd alla delfinaler.. men satsa mer media på musik som ger folk något i längden. Hur många "klassiker" har de senaste tio åren av schlager givit? På riktigt? Jag kan knappt minnas en enda..
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
he did not only create a masterpiece, he created a life
Nu ska jag berätta om filmen Once Upon A Time In America, you know?
Filmer berättar (eller försöker berätta) en historia eller en händelse. Filmer som Lord of the Rings och Star Wars berättar om en hel fantasivärld och Once Upon A Time In America försöker berätta historien om ett liv och... lyckas.
En vanlig film går på en timme och trettio minuter.. fler och fler går på ca två timmar, fåtal går upp mot tre timmar och den här går upp mot tre timmar och fyrtiosju minuter. En lååååååång film, men storleken (längden) har faktist betydelse här. Många filmer känns stressade.. Vissa saker berättas mest för att få fram en poäng senare i filmen. Sånt händer definitivt inte här. Saker får ta sin tid vilket då gör filmen längre än de flesta.
Personligen tycker jag vissa scener dras ut i värsta laget och kunde kortats ner, men det är som det är. Det finns filmer med väsentligt mer onödiga scener. I jämförelse med hur många bra scener filmen faktist innehåller gör det inte särskilt mycket.
Filmen är baserad på tre epoker i huvudpersonens liv och likt många av dagens filmer är det inte berättat från tidigaste till senaste epoken utan den hoppar och hoppar för det mesta riktigt snyggt. Både själva övergångsscenerna och berättandet kring det och det viktigaste av allt .. barn-/ungdomsskådisarna var bra. Massivt plus för det. Jag har, som tidigare skrivet, svårt för barnskådepelare med få undantag. Här hittar ni många av de undantagen!
En kollega sa nyligen "Livet är ingen tävling alla kommer ändå att förlora i slutet". Jag ska inte berätta om slutet, men vid slutet kunde jag verkligen leva mig in i berättelsen som om det nästan vore delar av mitt eget liv och förstod att det är mer än bara ett vanligt drama eller en rulle med gangsters. Min kollegas ord beskriver filmen på ett sätt jag inte kan bättra.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Filmer berättar (eller försöker berätta) en historia eller en händelse. Filmer som Lord of the Rings och Star Wars berättar om en hel fantasivärld och Once Upon A Time In America försöker berätta historien om ett liv och... lyckas.
En vanlig film går på en timme och trettio minuter.. fler och fler går på ca två timmar, fåtal går upp mot tre timmar och den här går upp mot tre timmar och fyrtiosju minuter. En lååååååång film, men storleken (längden) har faktist betydelse här. Många filmer känns stressade.. Vissa saker berättas mest för att få fram en poäng senare i filmen. Sånt händer definitivt inte här. Saker får ta sin tid vilket då gör filmen längre än de flesta.
Personligen tycker jag vissa scener dras ut i värsta laget och kunde kortats ner, men det är som det är. Det finns filmer med väsentligt mer onödiga scener. I jämförelse med hur många bra scener filmen faktist innehåller gör det inte särskilt mycket.
Filmen är baserad på tre epoker i huvudpersonens liv och likt många av dagens filmer är det inte berättat från tidigaste till senaste epoken utan den hoppar och hoppar för det mesta riktigt snyggt. Både själva övergångsscenerna och berättandet kring det och det viktigaste av allt .. barn-/ungdomsskådisarna var bra. Massivt plus för det. Jag har, som tidigare skrivet, svårt för barnskådepelare med få undantag. Här hittar ni många av de undantagen!
En kollega sa nyligen "Livet är ingen tävling alla kommer ändå att förlora i slutet". Jag ska inte berätta om slutet, men vid slutet kunde jag verkligen leva mig in i berättelsen som om det nästan vore delar av mitt eget liv och förstod att det är mer än bara ett vanligt drama eller en rulle med gangsters. Min kollegas ord beskriver filmen på ett sätt jag inte kan bättra.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
