definierar du, definierar jag
Vad de gör.
Vad de säger.
Vad de tänker.
(eller.. något annat?.. what do I know!)
En kompis påstod nyligen att han definierar människor efter vad den gör och det anser jag stämmer bra när man inte känner personen. Känner den på riktigt.
Tänk dig detta scenario. Du ska på en "reunion" med din högstadieklass när du är fyrtio år. Jeff från din klass ser bättre ut än någonsin, har tre barn (varav en börjat få stora roller i TV-serier), är lyckligt gift, har tre framgångsrika företag och drar in mer pengar på en månad än vad Frank gör på ett år. Frank sitter i kassan på Konsum, har åldrats ordentligt, har inga barn och ingen sambo.
Om man definierar vad någon gör är Jeff den lyckade människan här. Du definierar Jeff som mer lyckad än Frank.
Meeeeeeeeeeeeeeen och inte Two And A Half Men utan det svenska ordet men.. Sanningen bakom allt detta är att Jeff alltid har varit självgod, något utav ett egoistiskt svin och alltid varit snabb på att (negativt) dömma saker vid första anblick (var något utav en mobbare som yngre). Allt detta medan Frank var och fortfarande är den mest älskvärde, roliga och spontana person du eller någon i klassen någonsin känt.
Definierar du fortfarande Jeff som mer lyckad än Frank? Vill du hellre umgås med Jeff än Frank?
Jag kan respektera faktumet att en människa lyckas på flera plan, men fan vilka svin det kan finnas på toppen i vårt samhälle. Jag väljer en glad korvgubbe framför dryga bankmän varje dag i veckan. Thank you very much!
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Speciellt om han bjussar på korv med bröd!
Jag definierar inte folk efter vad de jobbar med. Stör mig på när första "bryta-isen"-frågan är "Så...vad jobbar du med då?" Detta för att jag inte jobbar. Har problem med värk och andra grejer som gör att jobb inte funkat för mig. Det jag lärt mig av detta är förstås att inte döma folk efter deras jobb :-)
Tack för den käftsmällen. den tog. Du menar att jag väljer mina situationer? Så du menar att jag valt att hitta en knöl i mitt bröst? Att jag borde läsa en bok och glömma knölen? Du förstår inte att en knöl i bröstet väcker tankar? Du tror inte jag försöker leva mitt liv? Jag jobbar. Jag sköter mitt hem. Jag ser teve eller ser en film och jag läser. Men det är inte så enkelt. Jag valde heller aldrig att få såna komplikationer som jag fått i och med mina graviditeter. Jag valde inte att mitt barn har ett funktionshinder. Jag har heller aldrig valt att se det i svart. Jag har verkligen försökt ta det positiva ur allt. Jag har tagit fasta på detta för annars hade jag inte levt idag.
Jag kanske tänker mer än mitt eget bästa. Ja har massa tankesnurr i skallen. Jag önskar så att jag bara kunde stänga ner. Jag har sökt hjälp och jag har lärt mig massor. Jag försöker leva livet. Men det jag drabbats av eller hamnat i har jag för fan inte valt. Jag har inte valt att älta. Jag har inte valt.
Man kan inte säga såhär. Just nu har jag utan att veta lust att säga att de är så förbannat lätt att tro sig veta. Att man kanske inte har råkat ut för samma saker. Sedan är vi olika. Det du tar lätt tar en annan på ett helt annat vis. För vi är olika. Man kan inte säga att de där va väl bara att borsta av sig å ta tag i eller gå vidare. Du känner inte mig. Du ser en del av mig i min blogg som fungerar som en ventil. Jag gör kanske fel men om jag tex hade tagit detta med min grabb lätt eller mina tre barn lätt hade de inte kommit dit de är idag. Hade inte deras mamma slagits utan bara låtit saken vara som de är hade August fortfarande stått utan diagnos och helt enkelt inte klarat skolan alls. Hade jag inte tagit striden som jag höll på med i sex år så hade vi inte kommit så långt som vi gjort idag... å jag lovar dig den kampen förstår inte du. Du har inte haft den. Du har inte haft min kamp. Om jag låter knölen i bröstet vara å läser en bok å tänker att va fan de löser sig kanske mina barn inte har en mamma.
Jag blir förbannat ledsen. Jag blir arg. Jag har ta mig fan inte valt att drabbas. Men jag har drabbats och jag gör så gott jag kan. Idag har jag jobbat. Jag har fått två samtal från skolan ang mina barns begränsningar. Jag har ont i mina njurar pga njursten... jag är orolig för min knöl i bröstet. Men jag lovar dig jag har ställt upp för en kompis som har de tufft, jag har gjort ett bra jobb på jobbet. Jag har varit glad och positiv. Jag har lagt svåra saker åt sidan. Jag ska med mitt barn till stallet sedan och se det som fungerar och njuta av djuren.
Jag behöver inte sånt här från någon som inte vet hur mitt liv är. Och ja de vore härligt att vara en sk bimbo och inte ha några orosmoment någonsin om de nu är så deras liv är... va vet jag? Och jag ber återigen om ursäkt för att jag råkar ha tankar... att jag råkar ha känslor och förmågan att förstå andra. Jag ber om ursäkt för att inte passa in. Att jag är så dålig som väljer dessa situationer i livet. Men de här är jag.
Att lyckas i karriär är inte att vara en lyckad människa. Känner många som tagit sig långt karriärsmässigt. Har massor av pengar och fina hus. Allt ser så bra och lyckat ut. Men som personer är dom riktiga ägg rent ut sagt.
Mina allra allra finaste vänner är inga sk lyckade människor. Vanligt knegarfolk och till och med arbetslösa. Men världens underbaraste människor!
Jag är kanske lite ovanligt men jag väljer ofta bort människor med vissa sk finare yrken! Jag vill umgås med människor som har något att komma med inte bara ett fint yrke och en bra utbildning!
Ok jag kanske fattar fel nu vad Tess skriver men är det inte så han menar att det gör inget vad man jobbar med, egentligen? Utan hur man är som människa MEN det finns alltid "mobbaren" där ute som kanske gör ful heter för att nå toppen... Nej tack vill inte vara dens vän för man vet aldrig när den vännen vänder ryggen för nått han/hon verkligen vill ha... som kan göra mig illa.
Så jag väljer Frank =).
kram
