satsar allt på rött

En man sålde allt i sin ägo. Gick rakt in på stadens casino. Köpte röda marker för varenda krona.
Sprang fram till roulettehjulet, yttrade orden "allt på rött".

... och vann.

// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen

två i en

Ett tidigare inlägg behandlade filmen "Män som hatar kvinnor" (del 1 i milleniumtriologin). Här kommer recensionen av del 2 och bamb-ba-dam.. del 3. Två recensioner i ett inlägg? WHAAT?! It's true!

                              

Flickan som lekte med elden (filmens titel) är i mångt och mycket en fortsättning av första filmen. Där den tidigare var byggd kring klassiskt dekektivarbete är denna mer utav en actionfilm. Underhållningsvärdet är fortfarande starkt, men den blir mindre realitisk och något löjligare. Löjligare? Ja, Paulo Robert (Kungen av Kungsan) är med på ett hörn och även i en slow motion scen. Paulo Roberto i en slow motion scen.. blir det löjligare än så? Knappast (Paulo Roberto, du vet att jag älskar dig.. men håll dig ifrån filmduken).

Lizbet Sallanders bakgrund visas upp mer och möjligtvis på ett bättre sätt än i första filmen. Ett stort plus för det. Handlingen blir mer invecklad och man vill ändå fortsätta se vad som händer.  

Genom filmen förloras delar av realismen, vilket gör att filmen inte riktigt når dit del 1 gjorde. Som underhållning håller den samma klass, men inte ur en djupare aspekt. Betyget blir 3,5 tatuerade magar av 5 möjliga.



Del 2 spårade ut en del och del 3, Luftslottet som sprängdes, spårar ut ännu mer (undrar vad mina gamla svenska lärare säger om alla "del" i den meningen?). Likt serien Prison Break blir handlingen mer och mer invecklad. Karaktärer dyker upp här och där. Realismen försvinner, men intresset hålls uppe av att följa huvudkaraktärerna och hur allt kommer sluta.

Del 3 är olik de andra och blir mer en thriller än detektivfilm (del 1) eller actionrulle (del 2), jag vet inte om det var meningen men det är ändå snyggt gjort. Scenerna är många och ofta väldigt korta, vilket jag tycker drar ner. Jag ser hellre en film med relativt få längre välgjorda scenerna är många korta. De flesta scener passar in, men några av de kortare blir intetsägande.

Betyget blir 3 tuppkammar av 5 möjliga.

Slutordet blir att de lyckats skapa en intressant triologi även om jag tycker den blev snäppet sämre för varje film. Handlingen är stark och det bästa med filmerna är att de visar majoriteten av alla känsliga och kraftfulla scener som de allra flesta andra filmer skulle hoppat över. Det är helt klart bland det bästa som producerats i Sverige de senaste åren (i många aspekter). Jag skulle placera den brevid TV-serien Tusenbröder. Jag hoppas på att se annat gjort på liknande sätt i framtiden.

// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen

Ooooo, we were little boys

I andra klass var det dags för en samarbetsuppgift. Jag tror alla jobbade två och två. Under lågstadiet då detta begav sig var jag bästa vän med en kille i klassen. Jag ville inte erkänna det då, men vi hade en udda vänskap. Varför var vår vänskap udda? Jo, av någon anledning hade han ett nästan sjukligt behov av att ha mig vid sin sida när det passade honom. När han umgicks med andra var det verkligen inget problem för mig, men när jag ibland skulle göra något utan honom gick det inte lika bra.

Samarbetsuppgiften gick ut på att rita och skriva en mindre tidning. Min bästa vän var bra på att rita (hans pappa var konstnär, vilket kan hjälpt till en del), men en annan kille från klassen frågade mig och jag sa ja. Det var alltid givet i de situationer att jag och bästa vännen skulle göra det ihop, men just det här vill jag höra med den andra killen. Bästa vännen gillade inte. Inte alls. Det kändes som att välja mellan vänskaperna.

Jag stod dock fast vid mitt val. Jag och den andra killen hade skitkul. Vi skrev ihop en tidning om klassen. Han ritade och även skrev om jag inte misstar mig (jag har alltid varit en kratta på att rita och skriva). Men idéerna var gemensamma. Idéutbyte på högsta nivå!

Vi valde att skriva tidningen med en humoristiskt betoning. Vi gjorde narr om något karaktärsdrag hos alla i klassen. När vi framförde det framför klassen var det en succé. Jag har absolut inget minne av någon annans bidrag, men vårt gick hem hos pöbeln med råge. Alla kunde skratta åt sig själva och alla andra förutom min bästa vän. Vi hade valt att framföra att han var rund. Det gillade han verkligen inte. Föreståligt, men det var inget personligt bakom något av karaktärsvalen.

Det var en knepig tid med min bästa vän, men härlig med en annan. Av allt jag framställt i skolan under mina dagar är denna tidning det jag tveklöst helst skulle vilja läsa igen. Faktist en av de få tillfällen då jag faktist gillat att gå i skolan och gjort något utav glädje istället för att bara göra något "man måste" (going through the emotions, you know?).

// Utan nostalgi har vi ingenting
- GeorgVanHalen