en j*kla massa AC/DC

En j*kla massa AC/DC är inte att överdriva. Boken jag läst, AC/DC Maximal Rock & Roll, är fylld till sista sekund med det mesta man kan tänka sig angående AC/DC. Turnedatum, hur de tänkt angående skivomslag, problem inom bandet, när album blivit släppta i olika delar av världen, vilka band de spelat med, vilka band och artister de inspirierats av, vilka band de inte tycker om. Listan går vidare och vidare.

På framsidan står det bl.a. "Det här är en veritabel bibel för den seriösa AC/DC-fantasten och jag kan garantera att du som läsare sträckläser denna bok på nästan 400 sidor." Här är det ett rätt utav tre möjliga. Ja, det är en bibel för seriösa AC/DC-fantaster, men du kommer antagligen inte streckläsa den och den är på ca 500 sidor, inte 400.. illa att göra fel på framsidan, så illa att jag måste fjanta mig lite på bilden.



Varför kommer du förmodligen inte streckläsa denna bok, I say? För att den innehåller alldeles för mycket information. Har du någonsin läst en bok i studiesyfte men den knappt gått att läsa pga. mängden information som slängs i ditt ansikte. Varje mening är något nytt och det är väldigt lite beskrivningar? Denna är en sådan.

Boken är skriven av Murray Engleheart med Arnaud Durieux, vilka är två av världens mest kunniga personer om AC/DC. Den är alltså inte skriven utav bandet eller någon i det utan två fans. Vilket kan vara bra ur vissa skildringar, men det skulle vara mycket mer underhållande att läsa en bok som är skriven utav Angus Young, Brian Johnson eller någon av medlemmarna. Då skulle den bli mycket mer personlig. Nu är det mest att de slänger fram myter, tankar och händelser en efter en.

Av de rockbiografier jag läst har denna varit den mest svårlästa och rekommenderas endast till er som ska göra arbeten om AC/DC eller är riktigt stora fans. Sådana personer som bara hört "Back in Black" eller "Highway to Hell" och vill veta lite roliga historier kommer ta vatten över huvudet. Ni kommer drunkna.

// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen

Welcome to the Ed Sullivan Theatre

I September 1990 gjorde Aerosmith en MTV Unplugged spelning på Ed Sullivan Theatre. 

                        

Detta år var Aerosmith, eventuellt, på sin kommersiella höjdpunkt och just därför är låtlistan inför kvällen ännu mer intressant.  Den såg ut på detta vis:

01. Hangman Jury
02. Monkey on My Back
03. Love Me Two Times
04. Seasons of Wither
05. Big Ten Inch Record
06. One Way Street
07. Smokestack Lightning
08. Dream On
09. Milk Cow Blues
10. Toys in the Attic
11. Walkin' the Dog
12. Train Kept A-Rollin'
13. Last Child

Ingen av bandets största 80-tals hits var med här utan det är en blandning av några 70-tals hits, mindre kända 80-tals låtar och ett gäng covers. Det är de minst kända låtarna som skiner mest. Däribland "Hangman Jury", "Milk Cow Blues" och "Walkin' the Dog" som svänger mer än någonsin.

Det här är en lång rytmisk uppvisning med härliga mellansnack av Steven Tyler. Bara ett band i närhet med sin publik. Även fast jag kan uppskatta påkostade shower, en miljon dansöser, bakgrundssångare och allt sånt är detta egentligen det enda som behövs: Ett band, ett instrument var och en intim publik.

Denna spelning borde (måste!!) piffas upp och göras till en DVD eller Blu-ray. Här har ni den första köparen.

// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen

my generation



" I take full responsibility for the fact that my generation complained about the state of the planet and did nothing to change it "


- Pete Townsend (
medlem av bandet The Who)

// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen