en j*kla massa AC/DC
En j*kla massa AC/DC är inte att överdriva. Boken jag läst, AC/DC Maximal Rock & Roll, är fylld till sista sekund med det mesta man kan tänka sig angående AC/DC. Turnedatum, hur de tänkt angående skivomslag, problem inom bandet, när album blivit släppta i olika delar av världen, vilka band de spelat med, vilka band och artister de inspirierats av, vilka band de inte tycker om. Listan går vidare och vidare.
På framsidan står det bl.a. "Det här är en veritabel bibel för den seriösa AC/DC-fantasten och jag kan garantera att du som läsare sträckläser denna bok på nästan 400 sidor." Här är det ett rätt utav tre möjliga. Ja, det är en bibel för seriösa AC/DC-fantaster, men du kommer antagligen inte streckläsa den och den är på ca 500 sidor, inte 400.. illa att göra fel på framsidan, så illa att jag måste fjanta mig lite på bilden.
Varför kommer du förmodligen inte streckläsa denna bok, I say? För att den innehåller alldeles för mycket information. Har du någonsin läst en bok i studiesyfte men den knappt gått att läsa pga. mängden information som slängs i ditt ansikte. Varje mening är något nytt och det är väldigt lite beskrivningar? Denna är en sådan.
Boken är skriven av Murray Engleheart med Arnaud Durieux, vilka är två av världens mest kunniga personer om AC/DC. Den är alltså inte skriven utav bandet eller någon i det utan två fans. Vilket kan vara bra ur vissa skildringar, men det skulle vara mycket mer underhållande att läsa en bok som är skriven utav Angus Young, Brian Johnson eller någon av medlemmarna. Då skulle den bli mycket mer personlig. Nu är det mest att de slänger fram myter, tankar och händelser en efter en.
Av de rockbiografier jag läst har denna varit den mest svårlästa och rekommenderas endast till er som ska göra arbeten om AC/DC eller är riktigt stora fans. Sådana personer som bara hört "Back in Black" eller "Highway to Hell" och vill veta lite roliga historier kommer ta vatten över huvudet. Ni kommer drunkna.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
På framsidan står det bl.a. "Det här är en veritabel bibel för den seriösa AC/DC-fantasten och jag kan garantera att du som läsare sträckläser denna bok på nästan 400 sidor." Här är det ett rätt utav tre möjliga. Ja, det är en bibel för seriösa AC/DC-fantaster, men du kommer antagligen inte streckläsa den och den är på ca 500 sidor, inte 400.. illa att göra fel på framsidan, så illa att jag måste fjanta mig lite på bilden.
Varför kommer du förmodligen inte streckläsa denna bok, I say? För att den innehåller alldeles för mycket information. Har du någonsin läst en bok i studiesyfte men den knappt gått att läsa pga. mängden information som slängs i ditt ansikte. Varje mening är något nytt och det är väldigt lite beskrivningar? Denna är en sådan.
Boken är skriven av Murray Engleheart med Arnaud Durieux, vilka är två av världens mest kunniga personer om AC/DC. Den är alltså inte skriven utav bandet eller någon i det utan två fans. Vilket kan vara bra ur vissa skildringar, men det skulle vara mycket mer underhållande att läsa en bok som är skriven utav Angus Young, Brian Johnson eller någon av medlemmarna. Då skulle den bli mycket mer personlig. Nu är det mest att de slänger fram myter, tankar och händelser en efter en.
Av de rockbiografier jag läst har denna varit den mest svårlästa och rekommenderas endast till er som ska göra arbeten om AC/DC eller är riktigt stora fans. Sådana personer som bara hört "Back in Black" eller "Highway to Hell" och vill veta lite roliga historier kommer ta vatten över huvudet. Ni kommer drunkna.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Welcome to the Ed Sullivan Theatre
I September 1990 gjorde Aerosmith en MTV Unplugged spelning på Ed Sullivan Theatre.
Detta år var Aerosmith, eventuellt, på sin kommersiella höjdpunkt och just därför är låtlistan inför kvällen ännu mer intressant. Den såg ut på detta vis:
01. Hangman Jury
02. Monkey on My Back
03. Love Me Two Times
04. Seasons of Wither
05. Big Ten Inch Record
06. One Way Street
07. Smokestack Lightning
08. Dream On
09. Milk Cow Blues
10. Toys in the Attic
11. Walkin' the Dog
12. Train Kept A-Rollin'
13. Last Child
Ingen av bandets största 80-tals hits var med här utan det är en blandning av några 70-tals hits, mindre kända 80-tals låtar och ett gäng covers. Det är de minst kända låtarna som skiner mest. Däribland "Hangman Jury", "Milk Cow Blues" och "Walkin' the Dog" som svänger mer än någonsin.
Det här är en lång rytmisk uppvisning med härliga mellansnack av Steven Tyler. Bara ett band i närhet med sin publik. Även fast jag kan uppskatta påkostade shower, en miljon dansöser, bakgrundssångare och allt sånt är detta egentligen det enda som behövs: Ett band, ett instrument var och en intim publik.
Denna spelning borde (måste!!) piffas upp och göras till en DVD eller Blu-ray. Här har ni den första köparen.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Detta år var Aerosmith, eventuellt, på sin kommersiella höjdpunkt och just därför är låtlistan inför kvällen ännu mer intressant. Den såg ut på detta vis:
01. Hangman Jury
02. Monkey on My Back
03. Love Me Two Times
04. Seasons of Wither
05. Big Ten Inch Record
06. One Way Street
07. Smokestack Lightning
08. Dream On
09. Milk Cow Blues
10. Toys in the Attic
11. Walkin' the Dog
12. Train Kept A-Rollin'
13. Last Child
Ingen av bandets största 80-tals hits var med här utan det är en blandning av några 70-tals hits, mindre kända 80-tals låtar och ett gäng covers. Det är de minst kända låtarna som skiner mest. Däribland "Hangman Jury", "Milk Cow Blues" och "Walkin' the Dog" som svänger mer än någonsin.
Det här är en lång rytmisk uppvisning med härliga mellansnack av Steven Tyler. Bara ett band i närhet med sin publik. Även fast jag kan uppskatta påkostade shower, en miljon dansöser, bakgrundssångare och allt sånt är detta egentligen det enda som behövs: Ett band, ett instrument var och en intim publik.
Denna spelning borde (måste!!) piffas upp och göras till en DVD eller Blu-ray. Här har ni den första köparen.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
my generation
" I take full responsibility for the fact that my generation complained about the state of the planet and did nothing to change it "
- Pete Townsend (medlem av bandet The Who)
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
a special kind of moms
twilight moms
sad and true !
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
20 år för sent
Är det bara i mitt huvud det är tragiskt när en människa på ca 50 år går ut på krogen ensam och super sig mer full än någon annan på plats?
Utelivet är en miljö i mina ögon som vänder sig till folk mellan 18 till 30 år. Därefter kan jag förstå om man följer med kollegorna på After Work, att man träffar gamla gänget och går ut vid tillfälle mest för att härja i nostalgins tecken eller att man har en nära vän som äger en krog/pub och man blir stammis. Men att gå ut ensam när man är 20 år känns för mig främmande, jag skulle aldrig komma på tanken. När man sedan befinner sig i den dubbla åldern av majoriteten av övriga på plats? Vad väntar man sig?
Att få hem ett ragg?
Hitta nya vänner som skulle vara i samma ålder som sina egna eventuella barn?
Att träffa gamla vänner som råkar ha samma idé?
I just don't get it. Är det kul att sitta ensam vid ett bord eller skämma ut sig framför bartendern och dricka öl medan 21 åringarna glor och fnissar till när man ramlar av stolen? Jag är ledsen, men ni kommer 20 år för sent.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Body of Lies
No Lies - Phett Nice!
Tyvärr, är inte Body of Lies med Leonardo Dicaprio och Russell Crowe phett nice.
Skådespelarmässigt finns det inget att klaga på. Leonardo Dicaprio kör på i samma stil som filmer likt Blood Diamond eller The Departed (två filmer som båda är bättre än denna). Russell Crowe visar en ny sida av sitt skådespel jag inte sett förut och skådespelaren Mark Strong är den bästa av dem alla. Mark Strong ser ut som en arabisk Andy Garcia i filmen, hur kan det gå fel? :P
Ämnet i filmen är terrorism och den visar mest hur det går till nere i länderna där all terrorism tydligen ska komma ifrån. Inget fel där, men majoriteten av skådespelarna som ska föreställa terrorister eller folk i dess kretsar blir anonyma. De borde verkligen fokuserat mer på att ge dom personligheter så det blir lättare att leva sig in i filmen.
Filmen innehåller en del starka och välskrivna scener, men återigen är det alla "hopp" i handlingen som förstör. Filmen hoppar mellan en rad olika länder och endast en gång ser man något med ett flygplan att göra. Hur kommer karaktärerna dit? Vad gör de där? Varför ska de anfalla ett visst gömställe? Mycket sådant går förlorat och intresset förloras bitvis. Slutet höjer dock ett snäpp.
Filmen får 3 terrorister av 5 möjliga. Det är ingen dålig film, men i dessa dagar då det i grova drag finns många liknande står den inte ut som en av de bättre. Kan vara värd en titt, men inget jag på rak arm kan rekommendera.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Tyvärr, är inte Body of Lies med Leonardo Dicaprio och Russell Crowe phett nice.
Skådespelarmässigt finns det inget att klaga på. Leonardo Dicaprio kör på i samma stil som filmer likt Blood Diamond eller The Departed (två filmer som båda är bättre än denna). Russell Crowe visar en ny sida av sitt skådespel jag inte sett förut och skådespelaren Mark Strong är den bästa av dem alla. Mark Strong ser ut som en arabisk Andy Garcia i filmen, hur kan det gå fel? :P
Ämnet i filmen är terrorism och den visar mest hur det går till nere i länderna där all terrorism tydligen ska komma ifrån. Inget fel där, men majoriteten av skådespelarna som ska föreställa terrorister eller folk i dess kretsar blir anonyma. De borde verkligen fokuserat mer på att ge dom personligheter så det blir lättare att leva sig in i filmen.
Filmen innehåller en del starka och välskrivna scener, men återigen är det alla "hopp" i handlingen som förstör. Filmen hoppar mellan en rad olika länder och endast en gång ser man något med ett flygplan att göra. Hur kommer karaktärerna dit? Vad gör de där? Varför ska de anfalla ett visst gömställe? Mycket sådant går förlorat och intresset förloras bitvis. Slutet höjer dock ett snäpp.
Filmen får 3 terrorister av 5 möjliga. Det är ingen dålig film, men i dessa dagar då det i grova drag finns många liknande står den inte ut som en av de bättre. Kan vara värd en titt, men inget jag på rak arm kan rekommendera.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Size matters
Amanda - Ehm... hur stor är, du vet..?
Georg - Partysize!
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
ärvegods
Adam gick fram till Erik för att visa sin respekt. Erik tackade och började direkt berätta om vad han skulle göra med sitt ärvegods. Öppet slängde han ur funderingar och tankar..
"Hur mycket kommer jag få, tror du?"
"Blir det in med allt på banken eller köpa sig det där nya köket..?"
"Jag kanske borde investera allt i utvecklingen av IPhone.. hmm"
"Helt ärligt. Jag har aldrig ägt pengar i denna mängd tidigare"
"Borde jag visa upp pengarna.. då kanske damerna nappar. haha"
Adam tittade på Erik. Han sneglade sedan till vänster om Erik och sa "tänker du aldrig på annat än pengar..?". Erik blev förstummad, Adam vände ryggen till och försvann.
Erik tittade snart ner mot sin vänstra sida och såg sin lilla syster i tårar.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
"Hur mycket kommer jag få, tror du?"
"Blir det in med allt på banken eller köpa sig det där nya köket..?"
"Jag kanske borde investera allt i utvecklingen av IPhone.. hmm"
"Helt ärligt. Jag har aldrig ägt pengar i denna mängd tidigare"
"Borde jag visa upp pengarna.. då kanske damerna nappar. haha"
Adam tittade på Erik. Han sneglade sedan till vänster om Erik och sa "tänker du aldrig på annat än pengar..?". Erik blev förstummad, Adam vände ryggen till och försvann.
Erik tittade snart ner mot sin vänstra sida och såg sin lilla syster i tårar.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
att bo i korridor
Med en rubik likt något från "Allt i Hemmet" ska jag skriva ett inlägg som kommer bjuda på kärlek. Tidigare drog jag mig från att flytta till korridor. Jag trodde att man aldrig skulle vara ensam, att man skulle hamna ihop med "fel människor", det kändes konstigt att flytta ifrån det trygga hemmet och Thomas DiLeva vet inte ens alla anledningar!
Ett år senare inser jag att det inte fanns något att vara rädd för. Hittar du hem till "rätt" korridor kommer du aldrig titta tillbaka. It's awesome.
Ta bara igår, då jobbade jag ett kort kvällspass till 02:00 på natten. Kom hem, slängde av mig kläder och bara någon minut efteråt hörde jag att några klampa runt i korridoren. Jag slängde på mig hemmakläder och gick ut. Blev direkt inbjuden på en efterfest i en av tjejernas rum. Det innehöll både gitarrspelande, Yatzy, en totalt urfjantig diskussion om "vad är kärlek för dig?". Därefter var det bara att gå några meter och så låg man i sin riktiga säng.
Häromdagen hade jag det tomt med mat. Tomt. Då fick jag en skål filmmjölk, en banan och torkade frukter. Middagen var räddad och jag slapp gå ut sent på kvällen till vår hemska affär. Det var dessutom en perfekt middag då jag verkligen inte kände för något mer "matigt".
Förra fredagen hade ett gäng en hemmakväll i korridorens kök. Jag slängde mig in i ett parti av kortspelet "Plump" och krossade allt motstånd innan det var dags att gå till jobbet. Lagom skönt med en självförtroende boost inför jobbet? But offcourse.
Utöver kärleksfulla event som dessa får man man kontakt med människor. De boendes i korridoren deras partners, vänner och bekanta. En väsentligt större bekantskapskrets än vad man får på de flesta andra ställen.
Jag vet inte hur länge jag kommer våga bo i korridor. Nothing last forever even cold february snow, men just nu är det kärlek. Jag har hittat hem.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Ett år senare inser jag att det inte fanns något att vara rädd för. Hittar du hem till "rätt" korridor kommer du aldrig titta tillbaka. It's awesome.
Ta bara igår, då jobbade jag ett kort kvällspass till 02:00 på natten. Kom hem, slängde av mig kläder och bara någon minut efteråt hörde jag att några klampa runt i korridoren. Jag slängde på mig hemmakläder och gick ut. Blev direkt inbjuden på en efterfest i en av tjejernas rum. Det innehöll både gitarrspelande, Yatzy, en totalt urfjantig diskussion om "vad är kärlek för dig?". Därefter var det bara att gå några meter och så låg man i sin riktiga säng.
Häromdagen hade jag det tomt med mat. Tomt. Då fick jag en skål filmmjölk, en banan och torkade frukter. Middagen var räddad och jag slapp gå ut sent på kvällen till vår hemska affär. Det var dessutom en perfekt middag då jag verkligen inte kände för något mer "matigt".
Förra fredagen hade ett gäng en hemmakväll i korridorens kök. Jag slängde mig in i ett parti av kortspelet "Plump" och krossade allt motstånd innan det var dags att gå till jobbet. Lagom skönt med en självförtroende boost inför jobbet? But offcourse.
Utöver kärleksfulla event som dessa får man man kontakt med människor. De boendes i korridoren deras partners, vänner och bekanta. En väsentligt större bekantskapskrets än vad man får på de flesta andra ställen.
Jag vet inte hur länge jag kommer våga bo i korridor. Nothing last forever even cold february snow, men just nu är det kärlek. Jag har hittat hem.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Georg
En vild gissning är att ni förstått att jag heter Georg. Trots mitt relativt ovanliga och korta namn har jag smeknamn. Många. Alldeles för många smeknamn.
En kille från klassen över mig i grundskolan kallade mig "Gorg", en av mina farbröder kallar mig "Jojje", en kompis från gymnasiet kallar mig "GeorgeKidd" efter en löjlig lunarstormpresentation, några gamla klasskompisar från samma klass samt en tjejbekant kallar mig "Groggen", i högstadiet var jag vida känd som "Gegge", en gammal internetflamma (ja, det låter illa, får man ha sånt?) och en kusin kallade/kallar mig "Georgious", av ett gäng här i Uppsala är jag känd som "Jorge" efter att en tidigare korridorskamrat som trott att jag presenterade mig som det. Några killar från klasserna under mig i grundskolan kallade mig "Georg Lager" efter karaktären i Rederiet. En annan kusin kallade mig för "George Clooney". Ett som dyker upp då och då är "Georgiboy". "Även G-Unit används av en nära vän.
När jag var på språkresa i Brighton var det några tjejer som döpt mig till "Jörgen" efter en av deras bekanta i Nacka som tydligen var lik mig. Imagine that. Helt utan min påverkan blev jag kallad för Jörgen (släktnamn till Georg) efter en kille i min ålder som var lik mig. Scary? Yes? No? I Don't Know!
Vissa smeknamn har jag tyckt om andra inte. Men nu. Nu får det fanimig vara nog. När jag presenterade mig i lördags för en kille och han hörde"Jörg". Jörg? Vad är det? Är det ens ett namn? Inte Jörgen utan Jörg. Wtf! It's soo bad. Jag menar, hur många "Jörg" känner du?
Nej, min favorit är "Jorge". Jorge är coolt. Jörg pussar rumpa och då en gammal, hårig och otränad gubbrumpa!
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
En kille från klassen över mig i grundskolan kallade mig "Gorg", en av mina farbröder kallar mig "Jojje", en kompis från gymnasiet kallar mig "GeorgeKidd" efter en löjlig lunarstormpresentation, några gamla klasskompisar från samma klass samt en tjejbekant kallar mig "Groggen", i högstadiet var jag vida känd som "Gegge", en gammal internetflamma (ja, det låter illa, får man ha sånt?) och en kusin kallade/kallar mig "Georgious", av ett gäng här i Uppsala är jag känd som "Jorge" efter att en tidigare korridorskamrat som trott att jag presenterade mig som det. Några killar från klasserna under mig i grundskolan kallade mig "Georg Lager" efter karaktären i Rederiet. En annan kusin kallade mig för "George Clooney". Ett som dyker upp då och då är "Georgiboy". "Även G-Unit används av en nära vän.
När jag var på språkresa i Brighton var det några tjejer som döpt mig till "Jörgen" efter en av deras bekanta i Nacka som tydligen var lik mig. Imagine that. Helt utan min påverkan blev jag kallad för Jörgen (släktnamn till Georg) efter en kille i min ålder som var lik mig. Scary? Yes? No? I Don't Know!
Vissa smeknamn har jag tyckt om andra inte. Men nu. Nu får det fanimig vara nog. När jag presenterade mig i lördags för en kille och han hörde"Jörg". Jörg? Vad är det? Är det ens ett namn? Inte Jörgen utan Jörg. Wtf! It's soo bad. Jag menar, hur många "Jörg" känner du?
Nej, min favorit är "Jorge". Jorge är coolt. Jörg pussar rumpa och då en gammal, hårig och otränad gubbrumpa!
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
"so sad now that he's gone"
I låten Wild Frontier från albumet med samma namn från 1987 skrev Gary Moore texten; "And I remember a friend of mine, so sad now that he's gone." Den sjätte feburari 2011 var det hans tur. Tydligen ska Gary Moore ha lämnat oss under en semester i Spanien 58 år gammal.
Under sista delen av 80-talet skrev han ett antal låtar i minne av hans kollega och vän Phil Lynott. Låtar som "Johnny Boy" och "Blood of Emeralds" var dedikerade till den sistnämnde. Tidigare hoppade Gary Moore in och ur bandet Thin Lizzy. Under slutet av 70-talet var han med och skrev ett av bandets bästa album "Black Rose: A Rock Legend".
Efter hans tid i Thin Lizzy var det dags för en solokarriär. Det blev rock/hårdrock under ungefär 10 år dvs. under 80-talet. Under den tiden släppte han låtar som Victims of the Future, Empty Rooms, Over the Hills and Far Away och The Loner. Vilka rekommenderas varmt (något jag iofs gör med samtliga av albumen).
När 1990-talet kom var han redo att ge upp rocken och vända sig till sin gamla vän blusen. Första albumet blev "Still Got the Blues" vilket kan vara hans mest uppskattade album någonsin. Därefter fortsatte han med blues genom hela karriären med enstaka live-framträdande av rock bl.a. dagen då Phil Lynotts staty restes i Dublin för några år sedan.
Likt många andra kända gitarrister är Gary Moore känd för sina ansiktsuttryck medan han spelar. Viktigare är dock att få gitarrister har behärskat Rock och Blues på samma sätt som Gary Moore, därför kommer han saknas ute på festivaler ute i världen.
Gary Moore: I Salute You!
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Under sista delen av 80-talet skrev han ett antal låtar i minne av hans kollega och vän Phil Lynott. Låtar som "Johnny Boy" och "Blood of Emeralds" var dedikerade till den sistnämnde. Tidigare hoppade Gary Moore in och ur bandet Thin Lizzy. Under slutet av 70-talet var han med och skrev ett av bandets bästa album "Black Rose: A Rock Legend".
Efter hans tid i Thin Lizzy var det dags för en solokarriär. Det blev rock/hårdrock under ungefär 10 år dvs. under 80-talet. Under den tiden släppte han låtar som Victims of the Future, Empty Rooms, Over the Hills and Far Away och The Loner. Vilka rekommenderas varmt (något jag iofs gör med samtliga av albumen).
När 1990-talet kom var han redo att ge upp rocken och vända sig till sin gamla vän blusen. Första albumet blev "Still Got the Blues" vilket kan vara hans mest uppskattade album någonsin. Därefter fortsatte han med blues genom hela karriären med enstaka live-framträdande av rock bl.a. dagen då Phil Lynotts staty restes i Dublin för några år sedan.
Likt många andra kända gitarrister är Gary Moore känd för sina ansiktsuttryck medan han spelar. Viktigare är dock att få gitarrister har behärskat Rock och Blues på samma sätt som Gary Moore, därför kommer han saknas ute på festivaler ute i världen.
Gary Moore: I Salute You!
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Ute på diskodans
Gänget var ute på diskodans. Jag mötte en gemensam gammal vän till oss alla. Ingen av oss hade sett till honom på flera år, därför fanns det mycket att prata om. Han satte sig med oss och vi pratade.
När de rätta låtarna kom blev det dans. Vår väns andra vänner såg vi aldrig till, de försvann någongång under kvällen. De glömde han bort. Efter en massa dans satte vi oss igen. Vår vän tittade runt på oss alla och sa: "det är skönt att vara hemma igen grabbar" :)
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
När de rätta låtarna kom blev det dans. Vår väns andra vänner såg vi aldrig till, de försvann någongång under kvällen. De glömde han bort. Efter en massa dans satte vi oss igen. Vår vän tittade runt på oss alla och sa: "det är skönt att vara hemma igen grabbar" :)
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Barn, Barn, Massor Med Barn.
Jag hoppas du ursäktar mig i förväg angående mitt hårda språk.
När jag för länge sedan fick reda på att kineserna hade en lag på att endast inneha ett barn, tyckte jag det lät förskräckligt. Men med dagens problem - Problemet med att alla världens resurser inte duger till och kommer bli ett ännu större problem i framtiden förstår jag tanken.
I somliga länder skaffar de barn. Massor med barn. Detta för att inge hopp i sig själva att något av barnen kommer lyckas och kan ge dess föräldrar ett bättre liv längre fram. Logiken är inte helt given för mig - Vore inte det bättre att skaffa ett barn och göra allt i sin makt för den ska lyckas? Nåväl - Vissa av dessa länder är fattiga nog att människor (barn) ofta dör och att inneha flera barn ger en större chans att några av barnen överlever. Logiken finns därför delvis i de allra fattigaste länderna.
Nu tittar vi på i-länderna (inte bokstavligen). Här anses barn ofta som ett måste, något man ska ha, rent utav en statusgrej i vissa umgängeskretsar. Hur många 30 (+) tjejer som inte har barn får frågan om och när de ska skaffa barn? Deras vänninor som ofta skaffat barn några år tidigare tycker synd om vänninan oavsett hur vänninan framstår att må.
Har det aldrig nått vissa människor att det kan finnas orsaker till att någon inte vill eller kan skaffa barn? Man kanske vill hitta den "rätta" partnern, men aldrig möter den. Man kanske är impotent. Man kanske känner att man aldrig skulle klara av ett barn (vilket är fallet med många föräldrar som försummar sina barn).
Har det aldrig nått dessa människor hur dåligt folk kan må över barnen de aldrig fick? Vilket leder mig till de värsta. Föräldrar som pressar sina barn att skaffa barn. Det är förståeligt att vilja ha barnbarn, men är inte välmåendet av ens egna barn viktigare?
Jag tycker föräldrar (och andra) som "trycker" ner en pga. bristen på barn förtjänar en smäll på käften. Jag hoppas dessutom att de får en.
Tankarna om att "man" ska ha barn borde tas bort från samhället. Vill man ha barn: Good for you. Får du barn: Good for you, men det är upp till var och en. Särskilt nu när "världen" inte behöver barn i mängder - Är det inte viktigare att värna om de vi redan har? Världen skulle må bättre om folk tänkte till ibland.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
När jag för länge sedan fick reda på att kineserna hade en lag på att endast inneha ett barn, tyckte jag det lät förskräckligt. Men med dagens problem - Problemet med att alla världens resurser inte duger till och kommer bli ett ännu större problem i framtiden förstår jag tanken.
I somliga länder skaffar de barn. Massor med barn. Detta för att inge hopp i sig själva att något av barnen kommer lyckas och kan ge dess föräldrar ett bättre liv längre fram. Logiken är inte helt given för mig - Vore inte det bättre att skaffa ett barn och göra allt i sin makt för den ska lyckas? Nåväl - Vissa av dessa länder är fattiga nog att människor (barn) ofta dör och att inneha flera barn ger en större chans att några av barnen överlever. Logiken finns därför delvis i de allra fattigaste länderna.
Nu tittar vi på i-länderna (inte bokstavligen). Här anses barn ofta som ett måste, något man ska ha, rent utav en statusgrej i vissa umgängeskretsar. Hur många 30 (+) tjejer som inte har barn får frågan om och när de ska skaffa barn? Deras vänninor som ofta skaffat barn några år tidigare tycker synd om vänninan oavsett hur vänninan framstår att må.
Har det aldrig nått vissa människor att det kan finnas orsaker till att någon inte vill eller kan skaffa barn? Man kanske vill hitta den "rätta" partnern, men aldrig möter den. Man kanske är impotent. Man kanske känner att man aldrig skulle klara av ett barn (vilket är fallet med många föräldrar som försummar sina barn).
Har det aldrig nått dessa människor hur dåligt folk kan må över barnen de aldrig fick? Vilket leder mig till de värsta. Föräldrar som pressar sina barn att skaffa barn. Det är förståeligt att vilja ha barnbarn, men är inte välmåendet av ens egna barn viktigare?
Jag tycker föräldrar (och andra) som "trycker" ner en pga. bristen på barn förtjänar en smäll på käften. Jag hoppas dessutom att de får en.
Tankarna om att "man" ska ha barn borde tas bort från samhället. Vill man ha barn: Good for you. Får du barn: Good for you, men det är upp till var och en. Särskilt nu när "världen" inte behöver barn i mängder - Är det inte viktigare att värna om de vi redan har? Världen skulle må bättre om folk tänkte till ibland.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
omvända roller?
En kvinna som ger igen efter alla besök hos gynekologen.
En kvinna som skulle passa i The Good, The Bad And The Sweet!
Kvinnorna tar över =)
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Hitman Unrated
A game that was made into a movie. A movie reviewed by GeorgVanHalen.
Hitman är en omtyckt spelserie baserad på att man ska smyga runt som en hitman (suprise, surprise) och förinta fienden efter särskilda direktioner. Filmen är mer eller mindre samma sak med undantaget att filmen givetvis har eningående uppdragstory. Måste du provat spelet för att uppskatta filmen? Nej, men det hjälper.
Det här är en actionrulle. Om du tycker actionfilmer är alldeles för mycket pang, pang och du är ute efter en djupare story, skippa denna.
Filmen är ständigt på G. Det finns inte en enda lång, seg eller tråkig scen under hela filmen. Det är mycket bra, men handlingen blir lidande. När du sett klart filmen kommer du greppa vad filmen handlande om, men då scenerna är snabba är det inte alltid solklart vad huvudkaraktären egentligen håller på. För att ge filmen ett djup har de med en tjej, det hjälper litegrann och en hemsk scen med henne är riktigt bra spelad (en scen som inte lämpar sig väl på en dejt, det kan jag säga).
Skådespelarmässigt är det flera karaktärer som sköter sig bra (särskilt huvudkaraktärerna) medan några blir "actionmovie B" dvs. de görs sitt jobb, men framstår som .. cheesy cheese. Det senare kan du möjligtvis förlåta, detta är nämligen en snygg film. Vilket var en av filmens starkare punkter, enligt mig.
För tillfällig underhållning är det inget fel på denna film, men med en framfusig handling som du i mångt och mycket redan sett i andra filmer kommer inte denna lämna några störra avtryck. Hitman Unrated får 3 rakade män av 5 möjliga.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Hitman är en omtyckt spelserie baserad på att man ska smyga runt som en hitman (suprise, surprise) och förinta fienden efter särskilda direktioner. Filmen är mer eller mindre samma sak med undantaget att filmen givetvis har eningående uppdragstory. Måste du provat spelet för att uppskatta filmen? Nej, men det hjälper.
Det här är en actionrulle. Om du tycker actionfilmer är alldeles för mycket pang, pang och du är ute efter en djupare story, skippa denna.
Filmen är ständigt på G. Det finns inte en enda lång, seg eller tråkig scen under hela filmen. Det är mycket bra, men handlingen blir lidande. När du sett klart filmen kommer du greppa vad filmen handlande om, men då scenerna är snabba är det inte alltid solklart vad huvudkaraktären egentligen håller på. För att ge filmen ett djup har de med en tjej, det hjälper litegrann och en hemsk scen med henne är riktigt bra spelad (en scen som inte lämpar sig väl på en dejt, det kan jag säga).
Skådespelarmässigt är det flera karaktärer som sköter sig bra (särskilt huvudkaraktärerna) medan några blir "actionmovie B" dvs. de görs sitt jobb, men framstår som .. cheesy cheese. Det senare kan du möjligtvis förlåta, detta är nämligen en snygg film. Vilket var en av filmens starkare punkter, enligt mig.
För tillfällig underhållning är det inget fel på denna film, men med en framfusig handling som du i mångt och mycket redan sett i andra filmer kommer inte denna lämna några störra avtryck. Hitman Unrated får 3 rakade män av 5 möjliga.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
