That's for sure
En vecka på dagen innan jag föddes, föddes även Aerosmiths skiva Done with Mirrors.
Innan bandet blev synonymt med powerballaderna Crazy, Angel, Cryin', Amazing, I Don't Want To Miss A Thing och Janie's Got A Gun m.fl. fanns det en tid då bandet rockade. Det här albumet visar det lika väl som något annat.
För länge, länge sen.. eller kanske inte så länge sen såg jag en kommentar på youtube där någon sa att Aerosmith var medias kelgrisar och inte utvecklat rocken likt exempelvis Black Sabbath. Vilket stämmer, delvis. När Aerosmith kom på kartan 1973 hade band efter band redan gjort det mesta inom den klassiska rocken.. men ändå blev Aerosmith ett av amerikats största band och står sig idag som ett av tidernas bäst säljande band.
I November 1985 var Aerosmith däremot inte någons kelgrisar. Bandet hade försvunnit ner på underground nivå. Vilket gör denna skiva till vad den är. Det finns inga superhits här. Endast en "typ ballad" kallad Darkness som har mer intensitet än det mesta och resten är ett julbord av sväng och härliga one-liners.
Aerosmith är som sagt inte det mest avancerade bandet, inte det hårdaste, det mest groundbreaking eller det med mest intelligenta texterna.. men och här har vi ett STORT MEN (Thousand And A Half Men, if you will) när Aerosmith är på rullning och igång på riktigt händer något. Blues, melodierna, Steven Tylers catchiga fraser, svänget och dynamiken i bandet lyfter allt till världsnivå. Vilket i slutet av dagen gör att de är ett av mina främsta favoritband.
Den här skivan är inte bandets mest tillgängliga eller deras mästerverk, men kan väl vara det mest underskattade. Ett album jag återkommer till ofta än flertalet av deras övriga. Skivan flyter på fint och är starkare än dess enskilda delar därav mitt minimala malande om varje låt.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Egentligen är det svåraste att göra en så enkel låt att den blir bra. De djupare låtarna är svårare att få till så att "den stora massan" tycker om de, de flesta vill ha lätta sånger som är hyfsat förutsägbara. Som Jason Mraz med I'm Yours, den låten är ju barnsligt enkel och ändå har jag hört den minst en gång i månaden i säkert sju år. Sällan skall inte säga aldrig då jag kan ljuga, men väldigt sällan är det jag som satt på den själv. En vän, radion, i någon affär, m.m. är ställen jag hört den på. Den är ju sådär barnsligt enkel, och det är därför den slagit så bra.
Ha det bra :)
Klassiker :)
För mig alltså i alla fall. Dock som du säger en bortglömd sådan.
Jag kan hålla med om att ifall jag verkligen lyssnar på en låt så vill jag gärna ha en låt med många bra detaljer, bra, genomtänkta texter och sådär. Däremot ifall jag sitter på en krog eller har musiken som bakgrundsmusik så kan det vara skönt med lite enklare musik.
:)
Ha det bra
