Stressade, utmattade eller uttråkade
"Jaha.." tänkte jag och säkerligen många fler. Sedan tittade vi ner mot mobilerna igen och såg att klockan just slagit över 00:00. Det var julafton. Snart gick det inte att missa alla léenden. Inte minst på den ropande mannen som just lämnat tåget.
Kanske det vackraste jag varit med om.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Welcome 2 My Nightmare
Under namnet Alice Cooper har det släppts fler studioalbum än med Rolling Stones, vilka är kända för deras långlivade karriär och antal album. Vad skriver man som artist på sitt 26:e album? Finns det något mer att säga?
På albumet Welcome 2 My Nightmare har fokuset sätts på en hyllning till första albumet (utan den originella uppsättningen) nämligen Welcome to My Nightmare (jepp, namnen är snarlika).
Är albumen lika varandra musikaliskt? Näe, nej, det skulle jag inte påstå. Men Alice Cooper gör sina album på ett egendomligt sätt. Lyssnar man igenom Welcome 2 My Nightmare låter det som vilket album som helst. Det är några radiovänliga låtar, några hårdare och några ballader. Men likt flera andra av Alice Coopers album finns det en historia inbyggd i albumet som låt efter låt berättas och därav namnet Welcome 2 My Nightmare.. Berättelsen är mardrömmen. För att förstå detta krävs dock många lyssningar av albumet eller stor förståelse av Alice Cooper som artist. Det är mest ett inlägg för "riktiga fans".
Men.. finns det något för människor inte insatta i Alice Cooper? Det är här albumet lyckas på ett sätt bandets andra album inte har på år och dag. Tack vare producenten Bob Ezrin som bl.a. var med på det tidigare albumet "Welcome to My Nightmare" har detta ett sound som läppar sig till en bredare publik. Hur albumet låter är svårt att beskriva då varje (varje!) låt är den andra olik dvs. det innehåller en variatation som heter duga. Det är något jag personligen verkar gillar. Det är sånt som gjorde band likt Queen och Led Zeppelin mer än bara vanliga "rock band" då det begav sig. Med variatation kommer dock alltid mer åsikter. De som tror att Alice Cooper endast är heavy metal eller glam rock (pga. utseendet på scen och största hiten "Poison") kommer bli besvikna. Folk som däremot är mer öppna för Alice Coopers sätt att låna från vilt olika stilar kommer inte bli besvikna. Här finns moderna effekter, gitarrsolon, korta och vackra pianostycken, flertalet skämt och noder mot bandets tidigare karriär. Det är ett redigt sätt att göra ett album på efter alla dessa år.
Jag är en sådan musiklyssnare som försöker se musik för vad den är och det finns mycket bra att hämta från "Welcome 2 My Nightmare". Det är ett relativt nytt album och därför är det svårt att säga hur det kommer stå sig i framtiden, men tack vare dess bra produktion, variatation och egenheter kommer det förhoppningsvis stå som ett av Alice Coopers bättre album.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
badass
" Looking at the old fart I realized that he was pretty badass
Was, is and always will be badass
... The original badass! "
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Buck Dharma
Jimi Hendrix.
Elvis Presley.
2-Pac.
Michael Jackson.
Vad hände med.... alla andra?
Vi (och med vi menar jag, jag) har sett stilade t-shirts eller tavlor med musikerna nyligen nämnda. Ofta är de snygga också, men jag tycker det är dags att börja hylla andra. Historien är fylld med intressanta personer.
Här kommer en bild av Donald Roeser även känd som Buck Dharma. Vem har gjort den? Det vet jag inte, men personligen vill gärna se mer bilder, t-shirts och tavlor i dess slag. Den är lite cool.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
något att tänka på
Dukar upp det ordentligt. Tänder ett ljus eller två.
Beger dig ut på stan och köper mängder av de finaste råvarorna.
Lagar Janssons frestelse, sill och köttbullar från grunden.
Öppnar upp en liten nubbe.
Har fler efterrätter, chokladaskar och nötter än något tidgare år.
... Men har ingen att bjuda.
Är det fortfarande ett julbord?
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
naken fasoner
Att skydda könsorganet. Vad är grejen med det? Egentligen...
Tänk dig detta scenario: Du har just varit i duschen och går runt naken hemma. På något sätt har en inbrottstjuv tagit sig in. Det verkar som att din första reaktion är att skydda könsorganet med antingen en eller två händer.. Hur ska du då på något sätt skydda dig?
Hur ska du ta fram en kniv?
Använda en mobil?
Springa därifrån?
Under andra scenarion är det förståligt: Du är hemma i badrummet, glömt stänga dörren och någon familjemedlem eller vän stiger in.. Då är det förståndigt att skydda könsorganet.. Men varför är det en sådan automatisk rörelse? Personen som har gått in har antagligen redan sett det innan du hinner reagera och skriker du "busy" eller "UT!" är personen snart därifrån.
För män är det "överlevnadsmässigt" förståligt... delvis. Det är ett effektivt sätt att skada mannen om man inte skyddar sig på omtalade stället, men för kvinnan?
Inget fokus på kvinnor eller män och deras skillnader osv. .. Tycker bara hela själva reaktionen är smått rolig och framförallt konstig.
Huh?
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
That's for sure
En vecka på dagen innan jag föddes, föddes även Aerosmiths skiva Done with Mirrors.
Innan bandet blev synonymt med powerballaderna Crazy, Angel, Cryin', Amazing, I Don't Want To Miss A Thing och Janie's Got A Gun m.fl. fanns det en tid då bandet rockade. Det här albumet visar det lika väl som något annat.
För länge, länge sen.. eller kanske inte så länge sen såg jag en kommentar på youtube där någon sa att Aerosmith var medias kelgrisar och inte utvecklat rocken likt exempelvis Black Sabbath. Vilket stämmer, delvis. När Aerosmith kom på kartan 1973 hade band efter band redan gjort det mesta inom den klassiska rocken.. men ändå blev Aerosmith ett av amerikats största band och står sig idag som ett av tidernas bäst säljande band.
I November 1985 var Aerosmith däremot inte någons kelgrisar. Bandet hade försvunnit ner på underground nivå. Vilket gör denna skiva till vad den är. Det finns inga superhits här. Endast en "typ ballad" kallad Darkness som har mer intensitet än det mesta och resten är ett julbord av sväng och härliga one-liners.
Aerosmith är som sagt inte det mest avancerade bandet, inte det hårdaste, det mest groundbreaking eller det med mest intelligenta texterna.. men och här har vi ett STORT MEN (Thousand And A Half Men, if you will) när Aerosmith är på rullning och igång på riktigt händer något. Blues, melodierna, Steven Tylers catchiga fraser, svänget och dynamiken i bandet lyfter allt till världsnivå. Vilket i slutet av dagen gör att de är ett av mina främsta favoritband.
Den här skivan är inte bandets mest tillgängliga eller deras mästerverk, men kan väl vara det mest underskattade. Ett album jag återkommer till ofta än flertalet av deras övriga. Skivan flyter på fint och är starkare än dess enskilda delar därav mitt minimala malande om varje låt.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
på väg hem från något julbord
Helt ställd stod jag och tänkte "vad ska jag säga nu..?".
När han återigen fått tillbaka rösten, tittade han mig i ögonen och sa: "Jag tror det är dags att växa upp".
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Transformers.. there's nothing you can do
Fast. Det finns något jag kan göra.
En recension fylld med spoliers angående filmen "Transformers: Revenge of the Fallen" även kallad "Transformers 2". Vanligtvis är jag inget för spoilers, men det här är inte en film du behöver se och nu ska jag berätta varför.
Filmens problem är att den vill för mycket. Alldeles för mycket.
Under en period på 2,5 timmar pressar den in allt möjligt.
Actionscener med transformers, en del snygga och en del barnsliga. Den här filmen innehåller fler transformers än föregångaren.. men de kunde sparat in rejält på det. Många scener blir bara "too much". Momenten av spänning avtar.
Transformers är inriktad mot de yngre och tyvärr är humorn det också. Det finns flera "komiska ögonblick", men jag tvekar att någon över 13 år kan tycka det är särskilt kul. Det blir bara fjantigt. Komiken känns överflödig på ett sätt jag aldrig upplevt i en film förut. Filmen i sig är ganska "seriös" och vartenda skämt kunde uteblivet.
För att få "tonåringar" och se filmen är det givetvis några heta brudar med i filmen.. men räcker det för att en 19-åring ska känna sig underhållen? Njäee. Inte i 2 timmar och trettio minuter.
Tillsammans med transformers, barnslig humor och heta brudar slänger de in "militären". Även fast transformers slänger iväg människor hur som helst och tål hur många skott som helst är ändå hela den amerikanska armén med och att de får hjälp av andra nationer.. varför? Det hade räckt att transformers skulle leka "superman" och rädda världen. Inget större fel, egentligen.. det blir bara för mycket. Det finns kanske en eller två scener där militären känns värd sin medverkan.
Det uppstår en kontrovers mellan politiska män och militären som egentligen inte bidrar något till filmen överhuvudtaget. Ett försök att locka äldre tittare antar jag.
Själva handlingen är överlag klart godkänd, men samtidigt som allt annat händer blir för mycket fokus på det lilla gäng som egentligen räddar världen. Visst, de ska vara med.. men borde inte transformers ändå vara medelpunkten?
Vad har vi nu?
Heta brudar
Överdriven militär
Politiska kontroverser
Transformers i mängder
Ett gäng som räddar världen trots att transformers och gigantiska armér är på plats
Barnslig humor
Det blir för mycket. Hade de skalat ner filmen till kanske 1 timme och 40 minuter och lagt till ett mer klart fokus på vissa delar hade den kunnat bli sevärd.. men icke. Är du nio år gammal.. se den, är du äldre blir du lika underhållen av valfri film från imdb med ett betyg på 5 / 10 eller uppåt.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
bombs away baby!
En biljett som gäller för Stockholms Stadion den 25:e Maj 2012. Tack för det.
Sommaren är givetvis räddad och stå sig på en ståplats kommer jag få!
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
