Boken av Eli

The Book of Eli = The Book of Crap?



Det är tråkigt.

Det är tråkigt att behöva såga denna film för den innehåller många bra saker, men handlingen är tyvärr lövtunn och drar ner hela filmen. En film med mycket potential...

... Denzel Washington, Gary Oldman och Mila Kunis ger ut överlag bra skådespeleri och vissa scener är riktigt välspelade. Valet av skådespelare och deras prestationer är därmed godkända eller tom. mer än så.

Filmen är snygg och innehåller flera coola alternativt oväntade scener. Ett stort plus för det!

Men det tar över halva filmen innan det ges någon förklaring av i vilken tidsålder filmen utspelas, vem huvudkarakären är och vad han ska göra. Man sitter alltså genom halva filmen och förstår ingenting.

När en del information är kommen är det fortfarande många frågetecken som aldrig blir besvarade. Varför är huvudkaraktären som Terminator, Bruce Lee och Stålmannen i samma person? Vart har han lärt sig allt detta? Hur vet den "onde" om att vissa saker ens existerar? Varför? Varför? Varför!

Den här filmen hade behövt betydligt mer förklarande och berättande istället för att huvudkaraktären ska leka hemlighetsfull och mystisk. Slutet var dessutom riktigt tråkigt och kändes som propaganda för en viss...

Betyg: Jag vill ge denna film bättre, men den får endast 2,5 usla böcker av 5 möjliga. Inget jag kan rekommendera för den som anser att handlingen i en film är central.

// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen

Blue Öyster Cult

Rockband som säljer multum och som blir allmänbildning finns det gott om.. The Rolling Stones, Kiss, AC/DC, Metallica, The Beatles, Led Zeppelin, Queen, Pink Floyd, U2, Aerosmith, Bon Jovi, Iron Maiden, Guns N' Roses m.fl.

Du behöver inte lyssna eller ens tycka om rockmusik för att åtminstone känna till dessa bandnamn. Sedan finns det givetvis hur många band som helst vilka aldrig når större framgång. Det finns dock en ytterligare kategori, band som får ett par "hits" och säljer bra under en viss eller vissa perioder, men som aldrig i sin helhet når Mr. Svensson.

I den sistnämnda kategorin hittar du bandet Blue Öyster Cult även kallat Blue Oyster Cult pga. länders alfabetiska begränsningar. Många av er känner säkert igen bandets största hit "(Don't Fear) The Reaper". Det gjorde åtminstone jag sedan en lång tid tillbaka och en dag efter att stött på bandets namn vid flertalet olika tillfällen började jag leta upp mer med bandet...

Ett av mitt 25-åriga livs bästa val!

Först letade jag efter låtar lik (Don't Fear) The Reaper, men hittade.. ingen. Blue Öyster Cult är således inget AC/DC. Nu rådiggar jag även AC/DC, men det bandet är känt för att göra låtar i samma stuk. Gillar du en låt, gillar du antagligen många fler. Blue Öyster Cult är däremot ett väsentligt mer experimenterande band.

Likt Queen ville inte Blue Öyster Cult bli känt som ett band inom en genre, men Blue Öyster Cult tar allt steget längre. Queen hade låtar i många olika genrer, men en Blue Öyster Cults låt kan innehålla flera genrer i samma låt och gör det som en vana. En låt kan börja med ett gitarrsolo, trappas upp i tempo, gå in i ett saxofonsolo, gå ner i tempo och sedan tonas ut med ett outro helt olikt något annat i låten, men allt fungerar ändå som en helhet.

Jag lånar ord av en Flashbackanvändare nu i brist på egna "De har ingen motsvarighet inom hårdrocken enligt mig, både vad gäller musikaliska arrangemang och de fantastiska texterna".. och kan inte göra annat än att hålla med. Bandets texter kan vara intelligenta, abstrakta, roliga och även fjantiga, men det sista gör inte mig något. Det visar bara att bandet har självdistans och inte måste följa någon mall om vad de "får" sjunga om och inte.. något som alldeles för många band och artister verkar ha.

"Alla" band med ett antal album bakom sig har en handfull låtar som inte håller samma klass som de övriga. Detta gäller även Blue Öyster Cult, men de låtarna är få. På riktigt. Blue Öyster Cult sitter annars inne med en låtskatt som slår de flesta band med råge, vete och havre.

Live då? Det finns många band jag skulle göra mycket för uppleva under deras storhetsperiod. Vissa mest för att kunna påstå att jag har sett ett visst band (The Beatles), andra för att kunna få sjunga tillsammans med en gigantisk publik (The Rolling Stones, Rainbow, Kiss), vissa för att få gåshud av specifika låtar (Pink Floyd, The Doors) men Blue Öyster Cult skulle jag vilja uppleva mest för att se vad de skulle ta sig till. Med den musikaliska variationen och bandets personkemi var allting möjligt.

// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen

like the game... if you lose



Det var likt detta. Fast mycket värre.. redan i klass fem!

Vi var i ett tält, jag minns inte hur många vi var.. men sammanlagt måste det varit halva klassen, om inte fler. Innan spelandet börjades delade alla in lag i två eller tre personer. Jag tror det var fyra lag (minnet sviker mig en del här).

Jag skulle vara i lag med två kompisar, vi kan kalla dom Jonis och Oscar (för att de faktist heter Jonis och Oscar), men i sista sekund hoppade jag av och blev en av de officiella tältvakterna istället. A Man On A Mission.

Klädpokern började och alla lag (alla!) beordade just Jonis och Oskar att klä av sig. Jag tror de andra lagen blev av med någon enstaka sko medan "mitt lag" slutade upp som just det... nakna!

Det blev den traditionella diskussionen om dom verkligen skulle behöva klä av sig, men dom gjorde det. Dom flashade alla. Haha, snacka om tur där. Tur för mig som slapp undan det ödet i sista sekund!

// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen