tvättunna
När sov du i en tvättunna senast? 
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
vad skulle du göra?
Kort inpå att denna händelse ska inträffa kontaktar en annan vän dig (Andy Garcia, säger vi att du också är kompis med). Andy Garcia har ett erbjudande you can't refuse. En konsertbiljett till ditt favoritband för halva priset, en inbjudan till fest med folk du vet verkligen kan festa loss eller helt enkelt något som väger tyngre än det du först planerade med Mikael Persbrandt. Något du verkligen vill.
Du står nu inför ett val. Vad skulle du göra?
1. Tackar för Andy Garcias erbjudande, men möter upp Mikael Persbrandt.
2. Hittar på en lögn för Mikael Persbrandt om att du inte "kan träffas" för att sedan gå all in med Andy Garica.
3. Hör av dig till Mikael Persbrandt och säger att det vore jättekul att träffas men att du fått ett erbjudande du bara inte kan säga nej till.
4. Du ringer och frågar Mikael Persbrandt om han vill med, vill han inte avstyr du Andy Garcias erbjudande och möter upp Mikael Perbrandt.
Finns det något ytterligare alternativ? Är det här en fråga om lojalitet och att hålla ditt ord (mot Mikael Persbrandt) eller handlar det om vad du vill göra (sviker du dig själv genom att inte följa det du eftersträvar mest)?
Kommentaren är din.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
The Other Guys: Yes !
Rollistan består av Will Ferrell, Mark Wahlberg, Samuel L. Jackson, The Rock, Eva Mendes och Michael Keaton. Samtliga passar i deras roller i denna ordinära actonrulle. Om man ska diskutera filmen ur en synvinkel av "action" är den just det. En ordinär actionrulle. Den är uppbyggd precis som vilken actionrulle som helst. Filmens originalitet ligger i dess humor.
Jag är tröttare än de flesta på alla amerikanska komedier fyllda med skämt man hört förut. Man kanske fnissar till en eller två gånger under filmen, men att asgarva eller tänka "hehe, new one!" existerar inte. Här fungerar det perfekt och det är Will Ferrell som står för majoriteten av humorn. Humorn är unik för denna typ av film. Det är inte kaxig kompis humor eller extrema scener, det är helt "random" kommentarer och händelser som slängs rakt in i handlingen utan att ta över. De bara slängs rakt in och för det mesta funkar det fint. Det är oväntade saker, vilket alltid är ett plus och det är humor som skiljer sig från det mesta man kan se på TV.
På rak arm kan jag inte komma på något negativt att säga om denna film. It's great (!!!). Betyget blir 4 stycken Eva Mendes av 5 möjliga. Värd ett besök på bio och kanske en DVD-version.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
The Social Network
Därefter blir den bättre men det tar kanske 30 minuter in i filmen förrän den blir bli måttligt intressant och man faktist börjar få ihop ett sammanhang. Än en gång börjar det eviga "klippandet" av filmen och det gör att man förstår ännu mindre. Det finns ingen förklaring till att de hoppar i tiden och skådespelarna ser likadana ut. Det fungerade för "Pulp Fiction", "Guds Stad" och en handfull andra filmer men detta koncept har verkligen blivit överanvänt. Detta är ingen film som behöver sånt. Berätta historien från start till slut istället. Det skulle filmen vunnit på.
Det finns en del underhållande ögonblick i filmen men de är över alldeles för tidigt. Det finns en kille som hjälper grundaren till Facebook, men han blir mest en bakgrundsfigur som inte är med i en "hel" konversation under hela filmen. Det var lite kul för att ingen bryr sig om vad han säger. Dock är det de "onda" i filmen mest underhållande. Överlag är skådespelandet, tyvärr, på en låg nivå. Den som står ut mest är Justin Timberlake. Ja, Justin Timberlake. Då förstår ni kanske nivån.
Det positiva i filmen är att handlingen är intressant och att filmen slutligen går ihop på ett relativt bra sätt även fast slutet är något intetsägande. Mitt betyg blir 2,5 Facebook statusar av 5 möjliga. Detta är ingen film jag kan rekommendera och du behöver absolut inte se den på bio. Vänta tills den sänds på TV om du är intresserad.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Busschauffören
Ett vågat försök.
Men den här busschauffören stannar inte för någon !
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
När Solnahallen intogs av Jeff Beck (09-11-2010)
Vem är Jeff Beck?
Under mitten av 60-talet spelade han i bandet The Yardbirds, ett band som idag är främst känt för att gitarristerna Eric Clapton, Jimmy Page och just Jeff Beck vid olika tillfällen spelat i bandet. Eric Clapton, tror jag, ni alla vet vem det är. Jimmy Page skapade Led Zeppelin och båda rankas idag som de två av de absolut mest erkända rockmusikerna någonsin. Men Jeff Beck då? Han skapade bandet, Jeff Beck Group, som innehöll sångaren Rod Stewart och startade igång hans karriär. Det blev dock en kortlivad grupp på endast ett få år. Efter det bestämde sig Jeff Beck att gå sin egen väg och började med instrumental rock. På grund av detta har Jeff Beck aldrig nått samma kändisskap som varken Eric Clapton eller Jimmy Page. Hans efterföljare är därför också färre, men få är lika respekterade i musikindustrin som Jeff Beck. Angus Young (AC/DC), James Hetfield (Metallica), Saul 'Slash' Hudson (Guns N' Roses, Velvet Revolver, Slash's Snakepit) och Ritchie Blackmore (Deep Purple, Rainbow och Blackmore's Night) har alla benämnt Jeff Beck som sin favorit gitarrist (eller en av dem) vid något tillfälle.
Nog om det. Nu går vi över till kvällens förband.
Fatboy
Fatboy är ett svenskt band med kraftiga Elvis Presley influenser. Något de inte förnekar då de b.la. rev av en låt som heter "What Would Elvis Do?". Vanligen bryr jag mig om förband, speciellt inte sådana jag aldrig hört talas om, men Fatboy var riktigt bra. Tänk er Elvis Presley med ett samspelat band, fler gitarrsolon och mindre "oh baby". Absolut inget att klaga på. Rekommenderas.
Jeff Beck
Bild tagen av Viktor Wallström.
Utan att säga något började bandet att köra sin musik. Efter det blev det varken många ord mellan eller under låtarna. Min teori till det är att Jeff Beck vill fokusera på musiken genom att få det låta så enhetligt som möjligt (vilket han lyckades bra med trots alla olika stilar). En mindre ljusshow startas och är igång under genom hela konserten och den för mina tankar till Pink Floyd (fast i väsentligt simplare skala).
Ska jag vara ärlig, kände jag inte igen samtliga låtar, men med låtar som Over The Rainbow, Hammerhead, Blue Wind, Cause We've Ended As Lovers, People Get Ready, A Day In The Life och Nessun Dorma bjuder Jeff Beck på en förstklassig show. Jag gillar när det svänger loss, men Jeff Becks tveklöst starkaste sida, enligt mig, är när tempot går ner och han leverarar t.ex. Over The Rainbow. Jeff Beck sägs kunna få ut noter ur en gitarr som inte finns på andras gitarrer och ibland stämmer det. När han verkligen får till musiken är det i världsklass. Jag ryste just till bara av att skriva det.
Trummisen, basisten och keyboardisten skötte sitt jobb bra. Speciellt under deras solon. Basisten (kvinnlig) skötte även den lilla sången som konserten erbjöd men trots ett fantastiskt basspelade ger, tyvärr, hennes röst inte mycket. Under särskilt "People Get Ready" hade ett gästspel från Rod Stewart (eller annan riktig erkänd professionell sångare) suttit riktigt fint. Publiken hade en hög medelålder, 40-50 (+), med endast ett fåtal knattar. Det är dock inte konstigt. Jeff Beck var i Sveriges senast 1967 och som tidigare nämnt är Jeff Beck inget för "nybörjare". Musiken kräver engagemang, något många yngre inte har, och stor respekt för instrumentell förmåga.
Vid "slutet" får Jeff Beck stående ovationer av mig och många andra. Han går av scen men givetvis blir det några extranummer, ett tillägnas Les Paul och ett annat Luciano Pavarotti (tidigare nämnda Nessun Dorma). Nöjd av en rik, och snudd på udda upplevelse, lämnar jag lokalen och märker att Janne Schaffer går brevid mig. Vilket bara det är ett tecken på vilken gitarrist Jeff Beck är. Jag tvivlar på att Janne Schaffer ödslar sin tid på vilken konsert som helst.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Det gillar jag.
Det var inget "stopp" mitt i diskussionen. Inget "vad menar du?" eller "..." utan det vara bara skratt, egna idéer och oväntade vändningar tills det var dags att sova. Härligt värre var det.
Jag gillar verkligen när detta händer. När vad händer? Jo, en konversation där man tar allting med en gnutta salt och inte förstör konversationen genom att inte förstå ironi, tycka lite annorlunda och överreagera eller låta ena parten sköta allt.
Vanligtvis hittar man (ett antaganden här) sådana här konversationer med bästa vänner, men ibland behövs bara en härlig tjej !
Det gillar jag.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
bastumyterna
Kvinnornas sanning
Männens dröm (förutom killen med skägget)
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Do The Bop
När lyssnade du på TT Graces låt Do The Bop senast?
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
The Untouchables (De Omutbara)
Kevin Coster. Sean Connery. Andy Garcia. Robert De Niro.
Vad mer kan man önska sig ? Di Nada.
Filmens namn The Untouchables, är ett namn som suttit likt en självklarhet i mitt huvud under större delen av mitt liv. Filmen har dock aldrig setts förrän igår. Innan dess var jag osäker på vad det egentligen var för film. Namnet (det engelska) låter som en superhjältefilm, en highschool film om "överklassen", en gangsterfilm.. vad som helst, egentligen. Men det är en gangsterfilm baserad på (eller kring) en verklig händelse.
Filmen jämförs med Gudfadern, en seriös film som försökte efterlikna hur det verkligen går till i gangstervärlden. Även här gör man ett försök på samma sak (från en annan synvinkel), men då den gjordes 1987 innebär det att det är 80-tals rulle. Det finns en viss ton i filmen som gör den mindre seriös än Gudfadern. Vissa actionscener är snudda på löjliga , vissa repliker är kryddade med kliché och vissa (dvs. Sean Connery) slänger ur sig kommentarer som höjer stämningen från att bli lika "kall" som Gudfadern.
Låt oss säga att denna film inte är lika "tung" som jag trott, men filmens alla ingredienser bakas ihop på ett charmigt sätt. Det är inte det mästerverk som man kan tro, men användandet (mängden) av alla skådespelare var bra. De krigade inte om varje scen utan gled ihop bra. Filmen är spännande och jag rycktes med i handlingen. En viss gemenskap skiner och den är inte förutsägbar. Alla dessa är bra egenskaper i en film och den får därför betyget 4:a unga Andy Garcias av 5 möjliga.
- A grade less than 4 / 5 considering a film with me in it? come on!
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
she's got him by THE BALLS
Bokstavligt talat
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
riktiga pojkar spelar TV-spel - tillsammans
Medan åren har gått har intresset för spel, data och TV, minskat. Jag erkände det aldrig för mig själv som yngre, men från tider jag knappt minns till tidiga tonåren var jag en riktig spelnörd.
Vad är det som är fascinerade över att trycka på lite knappar, egentligen? Många som inte spelar själva förstår inte hur det kan sluka alla minuter, timmar, dagar, veckor och månader av ens liv. De tankarna förstår jag mycket väl. Det finns många spel som är skit (för en snabb summering), andra är bra men det är endast ibland man verkligen fastnar för ett spel.
Ett sådant spel för mig var..
Jag minns dagen då jag fick Maniac Mansion. Jag förstod ingenting. Efter många om och men tog jag mig förbi första riktiga hindret. Därefter tröttnade jag snabbt. Jag var van vid de klassiska plattformspelen, Super Mario Bros eller Megaman. Här hade man några konstiga ungar och man skulle peka med kontrollen (riktigt enerverande kontroll när man är ovan) och det var (är) ett svårt spel. Jag lade det därför på hyllan tidigt.
Efter ett tag togs det ut ur hyllan, minns inte om det var på eget bevåg eller en kompis, men då tog jag mig fram snabbare. Jag och kompisen satt och klurade ut saker ihop. Mycket var "trial and error" och det kan tom. vara så att han ringde mig endast för att han kommit på en ny idé att prova i spelet.
Jag har än idag inte förstått hur vi tog oss vidare och vidare till slutet. Vissa saker måste göras i rätt ordning för att man ska kunna klara spelet (vilket inte märks förrän senare). Jag tror inte alla av mina kompisar idag (på ca 24 år) skulle kunna lyckas klara detta spel utan hjälp. Visserligen fick vi minimal hjälp av "Nintendo Magazine", men inte alls den hjälp man idag kan få av internet.
Medan vi spelade detta spel blev det något mer. Det var inte bara tidsfördriv längre, det blev ett uppdrag, en gemensam resa. Det är väldigt få gånger i mitt liv jag känt en sådan gemenskap med en vän, om jag ska vara uppriktig.
Har man upplevt något likt detta vet man varför vissa blir spelnördar. Det finns mer produktiva saker att göra än att spela spel och visst åndrar jag all energi jag lagt på vissa spel (kunde ägnat mig mer åt skolan, hängt på stan eller sportat istället), men Maniac Mansion och en handfull andra spel har givit mig några av mitt livs bästa stunder. Det kan jag inte säga emot.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
problem för pizzerian
lol!
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
min typ av torsdag
På detta vis spenderades min torsdag.
Istället för ett gäng nakna kvinnor var det dock jobbet som jagade mig :/
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
nakenvak
Många badar isvak. Jag föredrar dock nakenvak ;)
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
The A-Team
Här har vi dom. The A-Team (precis som jag vill ha dom): George Peppard med sitt kaxiga leende och cigarr utstickandes från mungipan, en arg Mr. T och en bild i övrigt som skriker 80-tal. You can't top that!
Jag ska inte ljuga, skeptismen mot den nya filmen om "A-Team" var stor. Det jag gillade med originalserien var den sköna 80-tals charmen, titellåten och karaktärerna. Säga vad man vill om 80-talet, men dess charm går inte att replikera.
Min skeptism ändrades illa kvickt. Istället för att göra direkta kopior av karaktärerna introducerade de på nytt som om filmen inte var kopplad till originalserien. Det var ett smart val. Humorn är dessutom mer nutid och är riktigt bra ibland.
80-talets serie är för mig något utav en parodi på action, men detta är en fullspäckad actionrulle i ett bra tempo. Ibland snabb och effektiv, ibland lugn. Jag hann hänga med i svängarna, vilket jag inte alltid gör i vissa filmer (vissa luckor fylls aldrig och filmerna tappar på det). Min främsta kritik mot filmen är att de försökte sig på ett klassiskt smart manus al'a 2000-talet. Det var inte dåligt utfört, men de kunde skippat lite utav det. Jag har sett tillräckligt sånt. Satsa mer på samspelet mellan karaktärerna, skämten och effekterna istället.
Ta filmen med en nypa salt. Det finns en hel del saker som för tankarna till Bond, exempelvis överdrivna scener, men detta är inte Schindler's List (Liam Neeson är med även i den). Detta är en film om A-Team. Det ska vara ren underhållning. Något som får dig på bättre humör. Fokusera inte för mycket på detaljerna.
I helhet är det en bra film. Väsentligt bättre än något jag kunde hoppas på. Givetvis är det gamla A-Team som alltid kommer vara The A-Team, men för att vara en filmproduktion 20-30 år efter originalet är den värdig namnet. Mitt tips förutom att se filmen är att se klart hela eftertexten :-)
Betyget blir 4 / 5, eventuellt 3,5 / 5 (det är alltid svårt att veta hur den kommer stå sig. Kommer den vara bättre eller sämre andra gången man ser den?).
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
tips på födelsedagspresenter
Är det bara jag som känner att det är svårare att önska sig saker för varje år som går? När jag var liten ville jag ha senaste TV-spelet, en TV, en cykel, senaste kläderna, en skateboard, en keyboard eller en stereo, men idag?
Idag har jag råd med det mesta själv och visst uppskattas en DVD, en bok, ett klädesplagg eller något men då jag fyller år kanske jag borde önska sig något mer minnesvärt? Något man kan ta fram om 20 år och som verkligen ger ett eller två bra minnen.
Jag har bl.a. önskat mig en luftballongstur (som då kommer ske nästa år), men i övrigt står det still och desto fler alternativ desto roligare är det för köparna att komma fram med något. Familjen har alltså frågat om en lista, jag kör inte något ego-race här :P
Har ni några tips? Inte "en bok" eller "en film" utan en specifik bok eller film som ni tror är intressant eller något jag verkligen borde läsa eller se. Spelar ingen roll om det är något stort, litet, billigt, dyrt, en upplevelse eller en sak. Alla tips är välkomna :-)
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
varje mans...
Dröm !
Mardröm !
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
posering, eller?
Meh... han förstörde hennes posering :/
Eller var det hon som ville fånga ögonblicket? :D
// GeorgVanHalen
kycklingpytt? no spanks
Vid två helt olika tillfällen har jag provat Findus kycklingpytt. Första gången tyckte jag det var en ganska torr och tråkig rätt. Idag (andra gången) åt jag resten, tillsatte lite salt, massa majs och drack läsk till men idag orkade jag inte ens äta upp allt. Knappt hälften. Tråkigare mat får man leta efter... smakar knappt någonting.
Om du inte har världens härligaste sallad och vet hur man kryddar är min rekommendation att hålla dig till Findus (eller någon) vanlig pyttipanna, vilket är ljusår godare.
Då jag är en fattig student är "en härlig sallad" och "massa kryddor" inte ett alternativ.
// GeorgVanHalen
