Gott Nytt !
Svaret blev att jag kämpat på en tentamen, den kommer dock med stor likhet gå käpprätt år helvete. Problem med en tjej hade jag också och pengarna till hyran existerade inte.
Titta dig omkring och därefter på dig själv, sa han. "Huh..?" blev mitt sofisikerade svar. Det är nyårsafton, du sitter en skön fåtölj, ser bra ut (för att vara du, hehhehe), dricker ett iskallt glas champange och har rummen brevid dig är fyllda med snygga tjejer, fler än vad du kunde räkna till under lågstadiematten!
Vi såg sedan på varandra, hoppade ur fåtöljerna och syntes aldrig igen!
Myten säger att det var bästa kvällen i mitt liv.
Gott Nytt !
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
it still Rocks in the Attic
Skämtåsido, Toys in the Attic och Rocks från bandet Aerosmith har ett rykte om att vara bandets bästa och det stämmer bra åtminstone enligt er egen GeorgVanHalen.
Jag går ständigt igenom oilka faser, lyssnar på olika band, upptäcker nytt och ändrar konstant fokus, men det finns några album som ständigt hänger med likt en gammal vän jag aldrig blir av med. Dessa två, Toys in the Attic och Rocks, är sådana.
Here you have 'em

När jag läste psykologi A var några av oss ute och tog oss en drink, två tjejer satt i en diskussion och ena konstaterade: "Visst, kan man inte diskutera musik? Man ska lyssna på den". Hon har rätt, det är väldigt svårt att förmedla exakt hur musik låter bara genom ord, särskilt till någon som inte är insatt. Därför tänker jag inte göra det här. Inte heller diskutera varje enskild låt (vilket är BORING!).
Albumen börjar båda med snabba rivstarter och avslutas med varsin ballad, den ena You See Me Crying innehåller en av de snyggaste samspelen mellan piano och gitarr jag har någonsin hört. Allt emellan pendlar mellan hårda, snabba eller mjukare nummer, vilket ger båda skivorna en perfekt variatation.
Den största skillnaden mellan dessa album och majoriteten av deras övriga är låtskrivandet. Energin finns i allt, men här slängs attityd, humor och för att inte glömma låten Last Childs rim "Tallahassee - sassafrassy" in, vad det nu betyder. Det spelar dock ingen roll då Last Child är en av de svängigaste låtar som någonsin gjorts.
Om man ska spela favoriter (eller 'playing favorites' som amerikanarna säger) ligger Rocks mig närmare än Toys in the Attic. Men min hårda undersökning säger mig att fansen står ungefär 50 - 50 bakom endera albumen och ärligt talat är skillnaden hårfin även för mig.
Och ja, det kommer rocka uppe på min vind många år framöver.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
två saker that sucks ass
2. Jerry Seinfeld ska köra en stand up i Sverige. Då jag sett samtliga Seinfeld avsnitt många gånger om skulle jag gärna se Jerry Seinfeld live. Men priserna.. från 695 - 1795:00 kronor. Vad är det här? Seinfeld sände sitt sista avsnitt 1998. Det var tolv år sedan och jag har även sett (på Jay Leno eller liknande show) att alla repriser, DVD-boxar och annat har dragit in MÅNGA miljoner genom åren (tror även de nämnde att Seinfeld är en av de serier som dragit in mest pengar genom tiderna). Varför ska då en biljett kunna gå upp till 1795 kronor? Jag har det senaste året varit på AC/DC, Jeff Beck och Europe live (alla är världsartister med många miljoner sålda album bakom sig) och deras sammanlagda pris går under EN stand up med Jerry Seinfeld. Min första tanke är att denna stand up kommer vara långtifrån fullsatt, men kan givetvis ha fel.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
I don't like it and I simply won't do it
Att kategorisera sig innebär att jag väljer en sida och det tänker jag inte göra.
Jag har studerat på Universitet från och till under flera år. Ser jag därför ner på folk utan en "högre" utbildning? Nej, studier är inte för alla och många lyckas genom att arbeta sig upp från steg ett. Ärligt talat respekterar jag sådant folk mer, de har oftare en skönare förhållning till andra människor och ställer sig inte "över" andra - I respect you, if you respect me.
Mitt hjärta tillhör den klassiska rocken. Betyder det att jag automatiskt hatar hiphop, klassiskt, jazz, pop eller något annat? Fuck no! - Det finns bra musik inom alla genrer.
Jag är inte särskilt intresserad av fotboll. Innebär det att jag hatar fotboll? Verkligen inte, ge mig en spännande VM final mellan Sverige och Argentina, en storbilds tv och en kall dricka - jag kommer sitta fastklistrad.
Sedan barnsben har jag varit lite extra svag för brunetter. Vänta nu.. innebär det att du inte dras till blondier, svarthåriga eller rödtoppar? Var inte dum min vän. Var inte dum. En snygg tjej är en snygg tjej (per min definition). Vad gör man med hårfärg, egentligen? Myser man med hårfärg? Äter man middag med hårfärg?Skaffar man barn med hårfärg? Gillar man hårfärg för dess intelligens? - Don't be silly! Jag vet inte vad du gör på din lediga tid, men sådant håller inte jag på med :-)
And there you have it!
- Om ni inte förstår något får ni gärna lämna en kommentar eller en "fråga".
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Any Which Way But Loose

Any Which But But Loose är som du kanske märker en film av och med Clint Eastwood tillsammans med en ny kollega, orangutangen Clyde. Det är en actionkomedi med inslag av kärlek och betoning på komedi.
Hade Clint Eastwood fått storhetsvansinne efter alla framgångar och bara körde till med den löjligaste idén han kunde komma på för att se om publiken kunde acceptera vad som helst? Det är mycket möjligt.
Filmens handling är överlag en klassisk sådan. Inga scener är längre än vad de behöver vara och för att föra filmen framåt är den klippt på ett effektivt sätt. Det är både bra och dåligt. Man slipper all dötid, men samtidigt hoppar den väldigt snabbt, nästan för snabbt. Även då filmen är gjord 1978 finns många typiska 80-tals vibbar med. Den balanserar på allvar och riktigt löjlig humor hela tiden. Många finner säkert humorn för billig för att uppskatta filmen.
Betyget blir när allt kommer omkring 4 stycken orangutanger av 5 möjliga.
Varför ett högt betyg på en tillsynes överdriven, fjantig actionkomedi? För att..
Filmen har charm, ton av charm!
Introkutionsmelodi kommer sätta sig direkt, Clyde fumlar runt på ett sött sätt, vänskapen mellan Clint Eastwood, Clyde och Orville (den andra huvudpersonen) känns äkta, 80-tals vibbarna ger komedin något extra på fjantigheten som inte kan replikeras idag, actionscenerna är gjorda på ett snyggt sätt och de övriga karaktärerna gör att handlingen ständigt är på gång. Det finns inte en tråkig stund.
Om du inte gillar denna film har Clyde ett meddelande till dig:

// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
en ledig kassa
Idag jobbade jag på ett ställe med en mängd olika kassor. En söt tjej från kassa två ropade ut att det fanns en ledig kassa.
Ur hennes mun kom orden "jag tar er gärna i tvåan". Hon förstod det inte riktigt själv förrän en stund senare. Fniss!
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
torr humor :-)
Så jäkla torr humor!
Men ändå, skönare folk får man leta efter :-)
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
"..."
Kan det bli drygare? Svaret är nej. Där blir det nej. Där blir det bestämt nej. GeorgVanHalen säger nej. Ni vet vad jag skriver om.
Adam: Hej, Erika det var länge sedan :)
Erika: Ja...
Adam: Hur står det till då? Det börjar närma sig jul.
Erika: Helt okej...
Adam: Har du köpt allt inför jul?
Erika: Inte allt...
Ser du det inte? Fruktansvärt. FRUKTANSVÄRT drygt är det. Lär er skriva utropstecken eller frågetecken istället om ni nu måste använda ytterligare tecken, eller varför inte en smiley? En smiley är åtminstone trevligt menad.
Notering: Detta gäller chattverktyg likt ICQ, MSN, YM då du har direktkontakt med någon, inte t.ex. i en blogg då "..." faktist kan ha ett syfte.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
det värsta
- Att under samma dag få uppleva ditt livs bästa respektive värsta ögonblick. Känslorna kring det värsta ögonblicket tog över och du fick aldrig njuta av livets bästa stund.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
detektiven Barbie
Kommer hon hitta det hon letar efter?
(notera även kattens leende)
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Guds Stad 2?

Manuset till den kända filmen Guds Stad och denna är skriven av samma person, Bráúlio Mantovani. Det märks, dock är Tropa de Elite inte en efterföljare till Guds Stad. Den är något smartare. Filmen utspelas på Rios gator (precis som den andra filmen), men fokus är inte på de yngre kriminella utan på en militärisk elitstyrka som är det enda skräckinjagande för stadens alla krimininella. Ett elegant sätt att fortsätta sina idéer på. Bygga något nytt kring något gammalt istället för att tvinga fram något identiskt.
Guds Stad berättades likt Pulp Ficition (flera livsöden flätades samman på ett snyggt sätt). Här görs något liknande fast på ett mer subtilt sätt. Inte lika bra kan tyckas, men det höjer realismen. Språket höjer givetvis realismen också, men i längden blir det jobbigt att titta på (den åsikten kanske jag är ensam om dock). Det enda riktigt negativa med filmen är att den är rörig och att tar ett bra tag att sätta sig in i vad som faktist händer.
Filmen är brutal på ett bra sätt. Inte med catchiga/fjantiga repliker eller överdrivna kampsportsrörelser. Nej, det är grova, välgenomtänkta och hemska saker som sker. Saker som får en att känna för de drabbade även om det ibland är filmens skurkar. Men filmen handlar inte bara om att skjuta och döda så mycket som möjligt. Utan den har en djupare handling på flera plan. Dels hur staden fungerar, dels vilka olika livsval karaktärerna gör och hur det drabbar andra. Det är en stark film tack vare våldet men även verklighetsskildringen. Filmen cirkulerar kring en riktig händelse och det gör den på ett underhållande sätt. Det händer att realismen drar ner underhållningsvärdet i andra filmer, men inte här.
Jag är snål med att ge filmer 5 / 5, denna är dock förbannat bra och får 4,5 elitstyrkor av 5 möjliga. Den skulle få 5 / 5 om den var något mindre rörig och introducerade karaktärerna på ett mer givet sätt (vissa förblir relativt anonyma).
En given favorit i min DVD-samling!
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
(Don't Fear) The Blue Öyster Cult
Låt mig introducera min vän Buck Dharma.

Buck Dharma är gitarrist och kanske den mest kända medlemmen i amerikanska bandet Blue Öyster Cult. Enligt hörsägen från min sida hade/har Jimmy Page (gitarrist och skapare av bandet Led Zeppelin) Buck Dharma som sin favorit bland gitarrister. Han ser dessutom ut som en trevlig rackare och på senare år är han inte helt olik Phil Collins om jag får säga mitt.
Blue Öyster Cult har sedan deras självbetitlade debut lyckats spotta ur sig 13 stycken studioalbum och sålt ca 14 miljoner album, vilket inte är fyskam. Här har jag snickrat ihop en bild på samtliga studioalbum. Take a look !
![]()
Jag är en av dom som är mer imponerad av gitarrspel baserat på känsla och där är det få som når upp till Buck Dharma. Här kommer därför fyra tips på lugna låtar av Blue Öyster Cult som får mig längta till 70-talet.
Then Came the Last Days of May, Astronomy, Morning Final, I Love the Night
Vågar du lyssnar på lite snabbare och hårdare musik rekommederas dessa fyra. Om du vågar, alltså.
The Red And The Black, Flaming Telepaths, Career of Evil, Joan Crawford
För att göra det enkelt för er har jag valt ut låtar som finns på Spotify.
Ha nu en trevlig afton med det förflutna!
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Korridorsfest
På detta vis gick det till på lördagens korridorsfest. NOT!
Men tjejerna var lika snygga ;)
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
är du rasist, eller?
En kille, hängdes ute på gatorna i samma förort, frågade min kompis "är du rasist, eller?", apropå ingenting.
WHAT?!
Låt mig få detta rätt. En asiatisk kille, uppväxt i ett område med folk från många olika kulturer, bärandes en t-shirt med tydlig riktning mot Sverige skulle vara rasist?
Rasist mot vad? Om inte annat är hela hans existens ett bevis på motsatsen av rasism. Han är ett bevis på att man kan vara invandrare i Sverige, trivas med andra kulturer och tycka om Sverige. Skulle alla vara som honom skulle det finnas betydligt färre problem i världen.
// Utan nostalgi har vi ingenting - GeorgVanHalen
Fuck GeorgVanHalen !
Jag hoppas att det framgått i denna blogg att jag är musikintresserad. Att lyssna, upptäcka mer, dess historia och kreaktivtet. När intresset ökar inom musik blir det svårare och svårare att välja ut favoriter, därför struntar jag i det och här kommer tio låtar som verkligen är Georg (whatever that means).
Rainbow - The Temple of the King
Alice Cooper - Hello Hooray
Rush - La Villa Strangiato
Deep Purple - Anyone's Daughter
Audioslave - I Am the Highway
Jeff Beck - Play with Me
Europe - Wasted Time
Gary Moore - The Loner
Scorpions - Longing for Fire
Red Hot Chili Peppers - Breaking the Girl
It's alright, it really is!
// Utan nostlagi har vi ingenting - Georg
