satsar allt på rött

Det är självklart för mig varför jag har döpt denna blogg till Georg Hendrix och i min lilla värld borde det vara självklart för er andra också, men även jag kan ha fel. Namnet Georg Hendrix är gratis reklam för den sedan länge avlidne gitarristen Jimi Hendrix.


Hans artistnamn är Jimi Hendrix, inte Jimmi, Jimmie, Jimmy eller annat fuffens. Något många verkar tro. Nu ska jag inte babbla mer om det utan göra mer reklam för Mr. Hendrix.


Nyligen upptäckte jag albumet på bilden ovan, First Rays of the New Rising Sun, av just Jimi Hendrix, eller, det är faktist ett album han endast påbörjade. Andra gjorde klart det och det är en helt klart värdig efterträdare till hans egna gamla verk. De allra flesta låtarna borde intressera även folk som endast känner till de största hitsen Voodoo Child (Slight Return), Little Wing, Purple Haze, Foxey Lady eller All Along the Watchtower. Ge skivan en chans, den finns givetvis på Spotify. Se där, reklam även för Spotify :)

One more thing: Jimi Hendrix är främst känd för "vad han kan få ut av en gitarr" något som endast låter som oväsen för de som inte sysslar med gitarr på hög nivå. Det är dock inte min högsta dragningskraft till hans musik. Jag uppskattar till ännu högre grad hans grymma känsla för rytm, attityden i texterna och den känsla han lägger ner i den lugna låtarna. Long Live Hendrix !

// GeorgVanHalen

Det var vi fyra som vågade oss upp på Kulturhusets tak på sommarens sista söndag. Jag var där först av alla och undrade först vad jag lurat in alla på, det var inte mycket folk där endast några få vilka satt och åt. Det övriga folket kanske var på dejt. Det såg ut så.

Snart kom gänget och vi bänkade oss för en bit mat och folket som jobbade där betedde sig som min bästa vän. Undrar varför (?). Showen närmade sig och personalen erbjöd oss ett klassiskt café-täcke (ett ljublått sådant, precis som fjortisar använder när de bestämt ska sitta ute i kyla och ta en café au lait). Vi satte oss snart vid scenen, i våra täcken och kände oss allmänt manliga. Vi väntade och väntade.. jag började igen tänka "vad tusan har jag lurat hit folk på?". Det krävdes en balle av stål att sitta i kvar kylan och bara vänta tills han dök upp på scen:


Fredrik Andersson skötte kvällen och förutom att presentera komikerna körde han lite egna skämt, vilket han gjorde väldigt bra. Helt klart den bäst föreberede komikern inför kvällen.

En efter en körde komikerna sina nummer. De bästa (enligt mig) var Ola Söderholm och Soran Ismail trots att den sistnämnde drog ut lite mycket på vissa skämt. Även Özz Nujen (inte var inräknad i showen) hoppade in och körde riktigt bra. De övriga var inte dåliga. Alla hade några ess att slänga ut, men samtidigt märkte man att några inte körde 100 %. Med tanke att det var sent en söndagskväll var det förståeligt. Det viktiga var att man skrattade gott och det gjorde man!


Tillställningen kostade som sagt 100 kronor (vad är det? en bra lunch eller ett biobesök..), den var på Kulturhusets tak (riktigt schysst ställe) och har ägt rum vissa söndagar under sommaren. Jag rekommenderar tillställningen (nu eller till nästa sommar, om det då fortsätter). Om den ens är hälften så bra då som igår är den fortfarande prisvärd. Detta var nämligen en av de bästa söndagskvällarna jag upplevt.

// GeorgVanHalen

Under mina år som bloggare har jag försökt ge tips på musik, det är inte särskilt enkelt. Det finns redan, vilt vågat, miljardtals olika musik rekommendationer på internet. Hur ska man göra för att någon skall orka bry sig om vad jag har att säga? Jag har skrivit korta enstaka inlägg om bara en låt, skrivit skivrecensioner, gjort en dagens låt (en ny låt för varje blogginlägg oavsett innehåll) men i längden blir det för mycket. Vem orkar kolla upp låt efter låt, skiva efter skiva på band eller artister de knappt hört talas om?

Nyligen har jag börjat göra lite längre blogginlägg om ett band / en artist, lagt in bilder, skrivit något kul om dessa och rekommenderat låtar. Jag tror det kan vara rätt, men samtidigt vill jag rekommendera enstaka låtar. Därför ska jag nu och då slänga in lite låtar jag verkligen fastnat för på sistone och skriva varför. Kanske då, kan man nå ut till någon, men bara kanske. Vi får se. 

Jimi Hendrix - Them Changes
En låt från den enda officiella Jimi Hendrix liveskivan som blev till under hans livstid, Band of Gypsys. Det är en funk baserad låt med grym bas och innan den blir för enformig hoppar publiken fram och livar upp den. Extremt skön låt.

Phil Lynott - Tattoo (Giving It All Up For Love)
En catchig, kul och varierande låt. Den visar, om inte annat, på Phil Lynotts (Thin Lizzys sångare) kreaktivitet. Att lämna hårdrocken för en svänging poplåt och sedan göra den som annat aldrig gjorts. Classic.

Deep Purple - This Time Around / Owed to 'G'
Vid en tid då bandet var splittrat som aldrig för försökte de en sista gång innan det långa avbrottet. Den skivan, Come Taste The Band, blev en bra skiva, men den erbjöd inte mycket nytt. Om ens något, men just denna låt står sig ut från mängden och har hållit sig starkt. Övergången mellan de två delarna är genialisk.

// GeorgVanHalen

Dessa rader är kända ifrån Bruce Springsteens låt "Thunder Road", vilken är introlåten till hans första stora succé album, Born to Run. Ett album jag nyligen köpt.

                         

Mannen, Bruce Springsteen, har lyckats med att dra till sig två helt olika publiker. Först de som anser hans musik som djup och andra som endast gillar att sjunga med i catchiga refränger. Kanske är det därför det blir hysteri varje gång han spelar i Sverige.

            

Något alla inte vet är att Max Weinberg är, trummis och sidekick, till Conan O'Brien i Late Night with Conan O'Brien och är även trummis i The E-Street Band, vilka spelat med Bruce Springsteen i alla år. Det måste vara lagom najs för Max Weinberg, inget jobb jag skulle tacka nej till direkt även fast jag knappt kan klappa i takt :)

Vad vore ett blogginlägg som detta utan att några låtar rekommenderas: Blinded By the Light, Johnny 99, Fire, Countin' on a Miracle och Tomorrow Never Knows. Den sistnämnda är från senaste skivan "Working On A Dream" som jag just nu lyssnar igenom på Spotify.

Gör som jag och upptäck Bruce.

The Boss is back, GeorgVanHalen

Första besöket på "nya" Megastore, Mäster Samuelsgatan 32, var lyckat !

Megastore har ett erbjudande med 1 vara, större delen av affären, för 79 kronor eller 3 sådana varor för 200 kronor. Man kan mixa vilt mellan cd-skivor och DVDs. Du kanske tror att det är lagerrensning och bara en mängd samlingsskivor eller dom där enstaka DVD-filmerna som är billiga överallt. Men det är fel. Bland DVD-filmerna finns många klassiker och bland cd-skivorna kan man hitta riktiga kap.

Definitivt värt ett besök om du har vägarna förbi, någonstans måste ju alla sommarens inkomster gå :-)
   

 I get rich in experience, GeorgVanHalen

Det var inte många dagar sedan en vän frågade vad jag hade för kvinnosyn. Den konversationen försvann till intet, men nyligen kom ämnet upp på jobbet. Därför känner jag att jag måste få ut mina tankar.

Jag förstår inte ens min väns fråga... att ha en annorlunda syn på kvinnor än män känns extremt förlegat. Att man genom tiderna haft en skruvat kvinnosyn är inget nytt, men seriöst, vi lever i år 2009. Att anse att kvinnor (ca 3 miljarder människor) endast är till för något särskilt. Som att de alla vore likadana är något jag inte kan ta till mig. Kanske jag hade kunnat det för 200 år sedan när alla kvinnor bara var hemmafruar och tog hand om barnen. Men idag har mänskligheten äntligen insett att människor är människor. Skillnaden om man blir flicka eller pojke är ganska minimal.

Jag tycker varken bättre eller sämre om en människa bara för denna råkar vara en kvinna. Är hon snäll, smart, respektabel, innovativ, charmig, allmänbildad, vältränad eller vad man nu kan vara är hon väl inte mindre eller mer av dessa för att hon just är kvinna, eller ? Har jag missat något ?

Jag ser människor som människor. Antingen gillar jag dem eller så gör jag det inte. Om personen ifråga är en man eller kvinna är inte av någon vidare relevans. Sen, som bilden tydligen visar, ska man inte gå runt med för instängd kvinnosyn. Då kanske man åker på stryk... ;)


- Den som tolkar in något sexuellt i detta inlägg är ute och flyter ute i Atlanten.

I don't know what to think of all you out there, GeorgVanHalen

Sammy Hagar är främst känd som Van Halens andre frontman och Michael Anthony som bandets första och kändaste basist. Van Halens alltså. Joe Satriani är mest känd bland gitarr freaks och då främst för hans roll i gitarr konserterna G3 samt för att han varit "lärare" åt  Metallicas Kirk Hammett samt Steve Vai. Sist men inte minst har vi Chad Smith som är Red Hot Chili Peppers trummis.

Dessa har samarbetat sedan 2008 och släppte nu i 2009 deras debutskiva, "Chickenfoot". Skivan finns givetvis på Spotify, därför är det bara och köra på !

not just another chicken, GeorgVanHalen