satsar allt på rött

Detta skedde under det hårda nittiotalet (då "Coolio - Gangsta's Paradise" spelades överallt).

Jag umgicks med en gammal klasskompis, C-D. 
Allt var frid och fröjd innan han tog upp en gul liten soft air gun kula ur sin jackficka. Kulan blev snabbt lite utav ett diskussionsämne, dessa meningar utbytes emellan oss:

C-D: Hur många sådana här tror du jag har i min jackficka? (dvs. soft air gun kulor)
Geomeister: Ingen aning det kan inte vara många.... (man såg inga former på jackan)
C-D: Tror du jag har över 100 stycken?
Geomeister: Inte en chans.
C-D: Får jag hundra kronor av dig om det är fler än 100 stycken?
(ung och dum som man var svarade jag)
Geomeister: Vi säger väl det.

C-D tar upp en näve med små gula soft air gun skott, vilket konstaterade att det var fler än 100 stycken och sedan var det ett nytt diskussionsämne på G. Jag tog inte själva händelsen speciellt seriöst, men C-D påminde mig ibland om det. Antingen trodde jag inte han var seriös eller så hoppades jag på att han skulle glömma bort det.

En helt vanlig eftermiddag sa C-D: "Jag följer med dig efter skolan och hämtar mina pengar". Det fanns inte mycket jag kunde göra, han hade rätt till de där pengarna....

När dagen kom till sitt slut följde C-D och två andra med mig hem. Jag bad dem vänta vid huvudingången medan jag skulle springa till mitt kassaskrin och hämta pengarna. Jag kunde inte hitta min kassaskrinsnyckel på mina vanliga gömställen och fick lite panik, nyckeln var borta. Jag försökte förklara till C-D och grabbarna (vilka stod i hallen som ett maffiagäng, väntandes på dagens skörd)  men jag tror inte riktigt de köpte det jag sa därför följde C-D med och hjälpte mig leta.
 
Till slut gick jag till köket där min storebror E var. Han förstod läget men visste ingenting. Han gick och beskrev situationen till vår storasyster El, hon blev arg och tyckte "vadet" var en idiotisk idé. Därför tog hon med sig C-D i ett rum och sa något (har aldrig fått reda på exakt vad). C-D kom efter en stund ut ur rummet och sa: "Vi glömmer det här", sedan gick han och grabbarna. Händelsen nämndes aldrig igen.

- Vissa delar av historien är lite vaga t.ex. vilka som följde med mig och C-D hem, vart nyckeln tog vägen men komigen jag var kanske 9 år..give me some slack here :>

/ Geomeister

Dagens låt:
Iron Maiden - The Prisoner

En tid har jag haft problem med MMS, har varken kunnat ta emot eller skicka. Idag tänkte jag ta hand det problemet och därför åkte jag ner till stan med Buss 59.

Vid en busshållsplats skulle en liten dam gå på bussen. Hon tog fram sitt SL förköpshäfte och chauffören konstaterade snabbt att häftet hade gått ut. Lilla damen hade ingen aning om detta och insisterade på att få åka ändå (hon hade åkt SL med samma häfte tidigare under dagen). Det gick chauffören inte med på, vilket var helt korrekt ur hennes synvinkel som anställd men seriöst vad hade det gjort för skillnad? Den lilla damen hade betalat för sitt förköpshäfte precis som alla andra.

Chauffören hade gått om tid så hon bad den lilla damen att springa in i närmsta tobakskiosk och köpa ett nytt gällande förköpshäfte och det gjordes. Chauffören stannade motorn medans och när den lilla damen var tillbaka sågs hon mycket glad över att chauffören stannat för hennes skull.

Weird, tycker jag. Jag skulle fortfarande varit arg för att mitt gamla förköpshäfte inte kunnat fungerat denna gång om det fungerat tidigare samma dag! Den lilla damen var dessutom från Uppsala och hade bråttom till ett tåg. Well, well people are strange!

Tillbaka till MMS dilemmat: Servicecentret tyckte att jag borde kontakta Nokia över telefon, det var precis vad jag gjorde. Efter en ganska lång tid var jag klar och MMS-funktionen fungerade äntligen, men jag var tvungen att radera/återställa min mobil och har därför förlorat alla bilder, telefonnummer etc. De flesta av dessa ligger sparat på datorn, men nu hittar jag inte överföringssladden. Alltid ska det vara något problem. Detta är lite utav ett i-landsproblem, men so be it!

/ Geomeister

Dagens låt:
Thin Lizzy - Got To Give It Up

22 år gammal är jag och upplevde tiden då internet exploderade. Från att vara något konstigt, abstrakt som bara rika och nördar använde till något alla använde. Den tiden då det tog två minuter att få upp en standard hemsida och en mp3 låt tog cirka 35 minuter att ladda hem. Good Times! Det var respekt att ha runt 20 mp3-låtar på datorn.

Om någon vid denna tid säg, 1997 skulle presenterat en människa som en "internetkompis" till mig skulle jag gått i tankarna "Har denna person inga vanliga vänner?", "Hur kan de förlita sig på varandra?" eller "Get a life, both of you!".

Men idag, 2008, har någonting förändrats. Internetdejting har kanske blivit det vanligaste sättet för folk att sin partner och jag tror en heldel har en internetkompis, om inte flera!

Har internetkompisen eller internetragget därmed blivit accepterat?

Vissa anser det säkert som något underligt med internetkompisar, men jag vet nog att ni sitter med era falsknamn och internetraggar. Admit it! :-)

Vad tycker du? Är detta något helt normalt idag eller finns det fortfarande något udda med att träffa sin tjej/kille över internet eller ha en vän som man kanske endast har haft kontakt med över internet?

En människa man möter på internet känner man aldrig fullständigt, men någon form av band binds emellan personerna. Om man aldrig möter personen, vad är det då? En vänskap, en bekantskap eller tidsfördriv? 

Dagens låt:
Foo Fighters - Let It Die

Idag var jag på en föreläsning, i en aula. Aulan är uppbyggt, mer eller mindre, som en biograf precis som de flesta andra. Det är inte mycket utrymme för jackor, ryggsäckar och dyligt vid sittplatserna.

Jag har gått på fler föreläsningar än vad jag kan komma ihåg de senaste 2,5 åren och har alltid känt att man kan lämna sina saker (böcker, drycker etc.) vid sin plats medan man tar en bensträckare. Detta blev jag motbevisad idag...

Jag hade druckit upp största delen av en Coca Cola burk och det var dags för en tio minuters paus. Burken ställdes långt in mot sittplatsen på lite anteckningar brevid min väsentligt större ryggsäck. Jag gick på herrarnas. Detta har jag gjort många, många, många gånger utan problem.

När jag var tillbaka för att fortsätta föreläsningen såg jag att någon hade kommit åt burken, innehållet hade spridit sig och förstört ett block och dagens föreläsningsanteckningar. Dessutom hade det runnit ut en relativt stor pöl. Det var bara att gå tillbaka till herrarnas, hämta papper och göra rent.

En aning meningslös historia? Nej, nej och åter nej.

Detta var en föreläsning för företagsekonomi på Universitetsnivå, inte för högstadieelever. Hur kan en fullvuxen (och intelligent?) människa bara förstöra någon helt okänd människas föresläsningsmaterial utan att städa upp efter sig? inte ett förlåt..ingenting. Bara låtsas att det aldrig hänt. Vilket svin, en grisig människa skulle iallafall bett om ursäkt. Tur i oturen hade jag bara att materialet inte var speciellt värdefullt, men det skulle lika gärna kunnat varit böckerna som kostar många hundralappar. Visst, det är delvis mitt fel att det hände bara för att jag lämnade burken "framme", men det har inte varit något problem de senaste otaliga gångerna.

/ Geomeister, besviken på mänskligheten.

Dagens låt:
Metallica - My Friend of Misery