satsar allt på rött

När man kommer upp i min höga ålder finns det en tendens att en själv och kompisar börjar flytta hemifrån. Igår var det min vän D tur att lämna hemmet för att bli sambo med sin lillasyster i en schysst lägenhet. Jag var givetvis där och hjälpte till med del nummer två av fllytten.

Att hjälpa till och flytta är ofta en ganska jobbig företeelse, mycket på grund av att det är aldrig är klart den tiden kompisen har utlovat. D var smart nog att inte säga något i stil med: Det tar bara någon timme. Jag var där med bl.a. Ken från 09:30 till 21:00, men det innehöll även mycket dötid, trevlig konversation och gratis mat.

Flyttning är faktist den bästa träningen jag kan komma på. Man utsätter sig konstant för olika större och mindre påfrestningar samtidigt som man gör någon riktig nytta istället för att stå på ett gym och spänna sig. Tyvärr, kom mitt härliga ryggproblem (någon för kort muskel?) ikapp mig, idag är ryggen lika stark som en gummisnodd, men sånt är livet.

Bilderna nedan illustrerar vårt hårda arbete.

    

Odenplan, det var där det hände.

Tidigare idag var jag på väg till stan, jag gick glatt ner i tunnelbanan med "Guns N' Roses - Paradise City" på högvarv i min IPod. Jag fick syn på en man på kanske fyrtio år och tänkte "vad är det där för en skum kille?". Han hade vita/svarta militärbyxor och gick inte helt rakt. Efter en kort stund började mannen att prata med mig och vilken adrenalinkick jag fick. Det var "du ska inte prata med okända vuxna"-kommentaren som blev extremt påtaglig.

Han var däremot jättetrevlig och ville bara att jag skulle ringa ett samtal åt honom pga. att han inte hade några pengar kvar på sitt comviq kort. Jag ringde en "Martin" och sa ungefär: Jag står här med Jonas, han vill att du ska ringa upp honom på hans mobil". Några sekunder ringde "Martin" upp "Jonas". Jonas sa snabbt: "Tack så mycket!", gav mig en krona och gick iväg för att prata....

Jag fattar egentligen inte själv varför jag fick denna adrenalinkick, men jag antar att det svenska "prata inte med främlingar"-konceptet, sitter längre in än vad man vill erkänna. Vilket är tråkigt, både för alla främlingar där ute och mig själv !

Jag satt nyss och spelade Megaman X på Super Nintendo emulatorn och fick idén om skriva detta (Super Nintendo har inget att göra med detta inlägg men ändå).

Alla barn har sin superhjälte som förebild och bland de vanligaste hittar vi Batman, Dirty Harry, Spiderman, James Bond eller Superman. Min var Megaman, den lilla blåa Nintendo figuren. Personligen tycker jag att Megaman var betydligt mer häpnadsväckande än Mario Bros, men Mario Bros är iofs mer "barntillåtet". Nog om det.


Det härliga med maskinen ovan är dess simpelhet, man kunde sätta sig framför den och spela vilket spel som helst och förstå kontrollen efter två minuter. Idag har jag vuxit ifrån de flesta spelen till denna maskin, men vissa spel t.ex. megaman serien, tycker jag fortfarande är barnsligt underhållande. Charmen med Megaman, enligt mig, är att det är lite lagom svårt. Simpelt på många sätt men även med lite problemlösning.

Dagens spelindustri har gått otroligt snabbt fram, grafiken är 1000 % bättre, om inte mer än Nintendo 8-bitars. Spelen är längre, detaljrikedomen är snudd på ofattbar dock kan det ta veckor att känna sig hemma med kontrollen. Trots allt, tycker jag ändå att Nintendo 8-bitars ofta är mer underhållande. Kanske för att ett Nintendo 8-bitars är så 80-/tidigt 90-tal som det bara kan bli och jag är en person som definitivt lever i fel tidsepok. Det är precis som dagens musikindustri: producenterna har blivit mycket bättre, skivfodralen har blivit snyggare, videorna har förbättrats ordentligt, artisterna är antagligen lika talangfulla, men ändå så är musiken inte lika bra längre (mestadels). Det kanske är känslan som försvinner genom att förbättringar ?

Musiken (kanske främst Megaman spelens) är så härlig och antagligen en stor anledning till att spelen blev en sådan succé. Det är bara någon simpel form av techno eller något, men ändå så härlig. Jag har fortfarande vissa megaman melodier på min IPod :)

Själva Megaman spelen har fångat hela min barndom, jag minns nästan varje person som varit delaktiv i mitt liv med hjälp av någon boss, figur eller någon Megaman melodi. Nu låter jag antagligen som en stor spel nörd och det skulle jag kunna varit men idag spelar jag nästan ingenting.

Nedan är en klassisk bild på bossar i Megaman 2.

Aerosmith - Devil's Got A New Disguise

Låt nr 18 ifrån skivan "Devil's Got a New Disguise: The Very Best of Aerosmith", 2006.

Aerosmith är en av mina favoritgrupper, de har haft sina upp och nedgångar, visste du att när de återvände med hitlåten "Run DMC feat. Aerosmith - Walk This Way" så var det en av tidernas största "come backs" in i musikbranschen? Medlemmarna i Aerosmith är numera "gubbar" men de är fortfarande bättre live än de flesta av dagens band. Låten som jag rekommenderat låter som en mix av deras storhetsperioder från 70-talet och 80-talet. Bilden föreställer bandets frontmän Steven Tyler och Joe Perry vilka även kallas "The Toxic Twins".

Sedan en tid tillbaka har jag haft ett udda mobilsvar. Jag har sjungit in "George's Answering Machine" vilket numera är ett klassisk klipp ifrån Seinfeld. Detta är inget jag tänker på. Varje gång någon nämner mitt "meddelande" blir jag lika överaskad.

För några dagar sedan skulle min chef på Securitas få tag på mig för att tala om hur mitt schema för årets sommarjobb kommer se ut. Han nådde mig inte, därför talade han in på mitt mobilsvar. Han började med att säga: "Georg, du sjunger fan värre än vad jag gör". Klockrent!

Det är kommentarer som dessa vilka gör livet värt att leva. Samtidigt som det är sköna människor som min chef som ger mig ett litet hopp för mänskligheten. I en värld fylld av krig, hat, brustna hjärtan, konstiga värderingar och tråkiga människor.

Dessutom var Seinfeld faktist isärklass en av de bästa amerikanska komedierna, den var nytänkade. De flesta idag har exakt samma koncept som tio andra, vilket ofta gör dem till bleka kopior med några enstaka bra skämt och någon karaktär som rätt för rollen.